Byn vaggar i takt med hembygdsföreningens sång.
Paret som har flera skrotbilar och en sliten husvagn
på tomten är med, fastän många vill ha bort dem.
Ni som kommer hit med en sårad tas om hand.

En annan by signalerar med skylten "Välkommen"
och café med hembakat, men ingen som serverar.
Husen vilar bräckligt över gruvan, delvis vattenfylld.
Långsträckta, bortglömda orter löper under byn.

Kartorna gick upp i rök när fogdens hus brann 1804.
Sen dess har ingen vågat sig ner för alla döda, aldrig
återfunna. Och gruvvättarna. Bara krukmakaren, vars
figurer liknar brända marsvin, ger sig ner, om hösten.

Församlingsprästen är ogift, håller sig med kreatur
och ägnar sig åt tidelag. När folk säger: Vad fint du fått
det i trädgårn, menar de "Se till att din sjuka syster
slutar skrika om natten". Sök inte hjälp där, fly i stället!

Den första byns grillkorvar hörs knattra på långt håll,
keliga katter kan cheshirekonsten att upplösas i intet,
folk knullar högljutt och länge bakom flortunna gardiner
och landskapet är tecknat med fina, dansande pennor.