Hela livet letade jag

jag spanade och såg mig om

efter platsen jag inte ens visste hur den såg ut.

Jag kunde inte hitta den hur mycket jag än sprang

gick kröp

flyttade

söp...

Jag sprang till svetten dröp!

Men ingenstans hittade jag det jag letade efter.

Men så kom jag på det en dag att det är själva resan som

är mitt hem.

Det är inte målet som är viktigt det är tryggheten i att veta,

veta att man är på väg. Hur lång tid det tar eller vart man ska

är inte viktigt. Bara man är på väg.

Så om jag känner mig hemma nu..

Vad är jag då, om inte vilse?