det var hårda ord och tusen år sedan
jag minns att ditt leende var solsken
och att mörkret hade fler nyanser
när vi försökte balansera på räcket
och inte dra ner varandra åt något håll

mina lungor räckte inte för två
och min hand släppte när du föll
det var evighetslångt till marken

träden viskar fortfarande där det hände
jag är där ibland och lyssnar på dem
i en glipa mellan grenarna lyser solen
skuggorna har nyanser bortom färgerna
någonstans finns du kvar