Det är nåt som fattas i din blick.
En form av gnista som jag sett där.
Nu är den tom, nästan kall.
Som en avgrund utan slut.

Jag famlar mig fram till kanten.
Och känner att jag vinglar.
Kanske var det här du stod.
Men utan dina vingar.

Det är kallt ute.
Och det är kallt inne.
Jag sveper en filt om mig.
Men jag darrar fortfarande.

Jag tänker att jag vill värma dig.
Svepa in dig in en famn av ull.
Krama dig tills du börjar skratta.
Och rufsa runt i ditt blonda hårsvall.

Jag vill få dig att förstå.
Att du inte behöver gå.
Du behöver inte gå.

Men du slingrar dig ur mitt grepp.
Jag kan inte hålla dig kvar.
Vild och fri vill du vara.
Nästan lite som jag.

Jag ropar ditt namn.
Skriker det desperat.
Kom tillbaka till mig.
Lämna mig inte här.

Men du fortsätter att gå.
Utan att vända dig om.
Kanske kan du inte stanna.
Du kanske måste gå.


Det är nåt som fattas i min blick.
En form av gnista som jag sett där.
Nu är den tom, nästan kall.
Som en avgrund utan slut.