Det knirrar under mina fötter.
Framför mina ögon gnistrar det till flera hundratals gånger i varje sekund, likt själar som föds till att explodera ut sitt slutgiltiga ljus till slutet av sin existens. Mina andetag värmer mina läppar, jag stannar till. Låter huvudet falla bakåt och jag vilar min öppna mun med gapet mot himlen. Den stora svarta natthimmelen gapar lika tomt tillbaka medan den slukar vår värld ännu en gång såsom den alltid gjort. Jag andas in och låter sedan min varma luft möta nattens kalla, långsamt. Jag känner mig som ett hem, min kropp är mitt tempel och ångorna ut min mun är skorstenens rök.
Jag står där i natten och skapar moln, månen ser på från sin halva skära och låter sig inte luras av min mimik. Månen vet mycket väl att det är bättre än så. Jag riktar blicken framåt på den korta vägen hem som kommer vara min scen,
i ett av de långsammaste skådespelen Aspenvägen någonsin mött.
Mina steg känns flytande och jag vet att en dag kommer de lätta från marken.
”Jag har inte glömt” viskar jag till Månen.
Jag vet att Månen förstår, för varje ord jag yttrar slår jag slag genom verkligheten och orden blir min väglykta på resan genom mörker, på färden in i det mörkaste som omsluter oss om natten; Universums oändliga gap.
Ett ljus, stannar mina steg. Som ett snitt i luften och jag faller in i gatlyktans sken,
in på hal snö och ut ur min scen.
Jag… är dödlig. Det vet jag väl. Jag stegar vidare ändå, det knirrar under mina fötter.