Likt ökenvandrarnas förhållande till vattnet
skapas i ledans brytpunkt en guldförgylld ikon.
Allt emedan himlarnas oändlighet sjunger av ensamhet.

Under hösten stiltje har olika sanningar mötts
begreppen utgör ingen kongruens
jag avhåller mig från lögnen genom att åberopa sanningen.

Tiden fortflyter i känslomässig fatalism
fram till dess ödet smälter samman med det varaktiga
sätter jag palissader runt Pandemonium.

Jag öppnar mitt fönster mot
den kyliga vinternatten.
Medan jag förstulet betraktar
flingornas yviga lekar regisserar jag min framtid med
en hand från svunna känsloyttringar.

I mitt källarhål skriver jag ikväll en akt om Klockrike.