När jag var 14-15 år var jag mycket road av att vara ute i skog och mark och "jaga". Någon jakt i egentlig mening kan man ju inte säga att det var. För det mesta var det kråkor och en och annan ekorre, som fick bita i gräset eller snön.
Beväpningen utgjordes av ett enskotts salongsgevär av Husqvarnas beprövade konstruktion. Slutstycket var nedböjt av den förre ägaren, så jag tyckte att jag hade ett väldigt modernt och fint vapen. Mitt enda problem var att skaffa ammunition till mina skjutövningar, eftersom de patroner jag kom över tog slut så snabbt. Därför var jag väldigt glad när jag fick köpa 50 st
" long rifle" för halva priset av en gammal man som jag kände.Han hade
haft dem i byrålådan i över 10 år och nu var han bara glad över att bli av med dem. Söndagen som följde var kall och klar som en januarisöndag skall vara.
Skaren täcktes av ett tumstjockt lager av gnistrande nysnö. Skidorna var överflödiga, eftersom jag på den tiden inte utgjorde någon större påfrestning
för ett fruset snöskikt. Så snart jag kom in bland de stelfrusna granarna började jag spana efter villebråd. En ekorre hade skalat en kotte invid den slingrande stig jag följde, men den hade sedan gett sig av på jakt efter mer mat. På väg mot bränngropen skrämde jag upp en mängd kråkor som kraxande flaxade iväg. Av tidigare erfarenhet visste jag att det var mycket svårt att komma de gråsvarta fåglarna inpå livet. Men idag skulle jag gömma mig i närheten av bränngropen och låta bytet komma till mig i stället för tvärtom. Jag kröp in under en yvig gran vars nedre grenar bildade ett skyddande tak. Här skulle jag sitta tills kråkorna kom tillbaka för att fortsätta sin måltid bland allehanda avfall. Litet granris gjorde att jag satt riktigt skönt i
mitt gömställe. Den breda granstammen utgjorde ett härligt ryggstöd, så allt hade varit bra om jag inte börjat frysa så om fötterna och då särskilt tårna. Det hjälpte inte att jag rörde dem inuti pjäxorna. Tårna stelnade till mer och mer och jag började fundera på att ge upp.
Då hörde jag hur det tassade mot skaren! Först trodde jag det var en hund, men så fick jag se vad det var. En räv! En stor räv med yvig brunröd päls kom
smygande med vänstersidan mot mig. Jag blev alldeles torr i munnen av spänning. Nu hade jag chansen att bli en riktig jägare! Salongsgeväret var redan osäkrat där det låg över knäna. Så stannade räven och såg misstänksamt mot mitt håll. Den stod blickstilla och vädrade. Jag stödde bössan mot knäna och siktade mot bogen, där jag visste att hjärtat låg. Avståndet var inte mer än ungefär 15 meter. Det var egentligen ofattbart att inte räven sprang iväg. Jag klämde sakta på avtryckaren. Klick! lät det bara. Jag slet till i slutstycket så att patronen åkte all värdens väg och stoppade in en " extra long" nyare tillverkning. Men så dum var inte räven att han stod kvar och väntade på att jag skulle ladda om. Med våldsam fart försvann den yviga svansen mellan granarna. Med tunga steg gick jag hemåt. Mina frusna tår var glömda, men en liten tår kändes varm på kinden.