Ingenting annat än tid flyter runt
utan någon som helst förklaring.
Någonting annat än strid flyger runt
med en förvarning om något som komma ska.
Varför se sig om efter sin framtid?
Vem gastkramar dina fötter när du vill veta
hur du bäst tar dig igenom biblioteket mellan dina revben?
Var står du utan ett enda frågetecken
på vad tid egentligen är?
När filosoferar du över tanken på vem som
skapat dig utan att göra dig till en staty av sten?
Jag bara undrar: Är du en apa i bur eller vad
är du för slags djur?
Hur kan du göra allt du planerat med all
den smärta du får gå igenom i livet?
Blir inte alla dina böcker du samlat på
en slags frustration, för att ingen av dem
är något du själv har skrivit?
Vilken tid vill du lägga på förvaring?
Går det att spara på allt?
Måste det finnas en förklaring?
Jag själv är ingen minimalist.
Är en demonsamlare bland kråkor
och inneboende vättar.
Ingenting annat än tidlösheten
svävar runt och underlättar.
När jag känner energikickar,
då hör jag alla mina gamla demoner
som hostar, kräks och hickar.
Dom vill vara i mitt mörker, inte i mitt ljus
och det ger livet en ny synpunkt
och en vidareuppkoppling till
min helt nya kropp, mitt eget renoverade hus.