Demonlik natt.
Jag kastas av och an.
Jag svettas.
Jag hyperventilerar när jag andas.
Drömmer mardrömmar igen.
Sanndrömmar med galna skratt.
Demonerna i mig kan vara en hon eller han.
Liken som är kalla återupphettas.
Tårar blodblandas.
Vad händer sen?

Jag vaknar upp, tror jag.
Det är ännu en dröm.
Jag inser det inte än.
Ser att i min kjollinning
har det gått upp en söm.
Jag ser mig om efter en vän.

Det jag ser rakt in i ögonen på
är nog det jag i vaket tillstånd
har svårt att förstå.
Jag ser mitt eget inre monster i vitögat
och monstret vidöppnar sina ögon och glor.
Jag känner genast skuld för det jag
sagt och gjort som mor.
Skulden förstår jag nog, men jag
ser inte helt mitt inre för alla känslorna
står i vägen, precis som när man inte
alltid ser sin egen inre skog.

Orden kastas hit och dit
och mellan alla ord och dess rader i en bok
står några demoner i min mardröm
och gör mig bara mera dum än klok.
Så när jag sedan vaknar och minns min mardröm
känner jag äkta dåligt samvete
och jag får svårt att mig själv förlåta.
När jag ser mitt barn i ögonvrån
vill jag själv börja gråta.

Inombords vill mardrömmen fortsätta som
kaotiska tankar.
Demoner drar sig inte för att
skrika, krypa och kräla i våra hjärnor...
ut i våra blodomlopp och in i hjärtat,
snabbare och snabbare dom bankar.
Efterlämnar avslitna seniga köttbitar
i form av en svans.
Jag ska nu försöka i vaket tillstånd
ta mig igenom dagen med en enkel,
kvick och rolig dans.