ännu en februarikväll
och ingenting är som det borde vara. eller snarare;
allting är kanske precis som det borde vara

grått och bara så himla mycket februariångest


måndag blir till tisdag blir till onsdag och för sen natt
samma position från morgon till kväll;
en orkeslös klump på mjuka dynor med alldeles för många filtar runtomkring

allting känns men ändå känns ingenting tillräckligt.
det kliar från tårna till fingerspetsarna, lungorna trycks ständigt ihop som två ballonger på ett barnkalas för en naiv femåring, hjärnan pulserar konstant och det bultar hårt i hjärtat men ändå känns det som alldeles för små hjärtslag

dunk dunk dunk

hjärtslag och puls men ändå känns ingenting tillräckligt


det snurrar för mycket tankar och jag har slut på ord om sommarlängtan, om vintertristess och om ångestklumpar intill hjärtat. ändå finns det så mycket som letar sig ut, som vill öppna läpparna i tusen och åter tusen ramlande famlande meningar, som vill få klumpen i halsen att lösas upp på något sätt


men ingenting känns. ingenting är på riktigt
allting går vidare,
tiden står inte still
och februari är snart slut


jag drömmer om varma sommardagar och nätter utan slut men det enda jag får är snö, kyla och lite för ont i hjärtat. jag fördriver min tid med att göra i princip ingenting och vissa dagar går klockan så fort men andra dagar försvinner inte timmarna någonstans. mitt i all apati kan jag känna hur det river i hjärtat och kliar i hela kroppen. det är för mycket ångest och för mycket längtan och för mycket gråskalor. allt går i gråskalor



klockan tickar och dunk dunk dunk
allting känns men ingenting känns tillräckligt
det är mest ensamhet och tomhet och meningslöshet
ilska över februaris likgiltighet och bara så mycket grått


tiden räcker inte till och jag räcker inte till och smärtan bedövar inte som den borde. istället gråter jag


dunk dunk dunk


jag är trött på för små hjärtslag och februarikvällar fyllda av melankoli. morgon dag kväll natt morgon; allt är likadant

allt är likadant och jag har ibland svårt att skilja den ena dagen från den andra och om jag kunde skulle jag ligga kvar i sängen från morgon till natt till morgon. men klockan tickar. man kan inte bara pausa


befinner mig i samma position som igår och dagen innan det. tänker att; det borde inte vara såhär. det borde vara så mycket mer. jag vill ha så mycket mer

dunk dunk dunk


kroppen är i obalans och jag är i obalans och hela livet är kaos. det skriker kaos och trots att det inte gör hjärtskärande ont gör det ändå ont. ont av all meningslöshet. det finns ingen mening här

ingen mening alls


dunk dunk dunk




bara hjärtslag och andetag.