Den gamla färglösa stugan med den murkna trätrappan var lite kuslig där den
stod i skogsbrynet en bit ifrån barackerna där jag bodde. Gubben som bodde ensam i stugan hade kanske haft en fru tidigare men det visste ingen. Jag och mina kamrater var tillsagda att inte gå i närheten av stugan, kanske för att gubben inte gillade barn. Ibland hade jag sett honom hugga ved utanför vedboden och då såg han inte så farlig ut. Han var ganska liten med mörkt hår
och blå arbetskläder. En dag när jag kom i närheten av gubbens stuga vinkade han ivrigt till mig att komma. Lite tveksamt gick jag närmare och han skyndade sig fram till mig. Gubben hade en svart hund som inte var så särskilt fin, jag tror det var en smålandsstövare. Nu hade hunden fått flera valpar och problemet var att de låg under stugan så han kunde inte ta reda på dem.
Jag ställde mig på knä och tittade under torpargrunden, men jag såg ingenting. Då hörde jag några ynkliga pip från mörkret så jag förstod var ungarna låg på ett ungefär. -Om du tar fram alla ungarna får du en valp, lovade hundägaren. - Är det säkert? frågade jag ivrigt. - Javisst, svarade han.
Krypande på knäna började jag söka mig mot pipen bland stenar och bråte. Bitvis fick jag åla mig fram och repade mig ibland mot spikar och vassa träsplitter. Så nådde jag fram till hundvalparna, jag tror det var 4-5 stycken.
De syntes inte så bra, men de var pyttesmå och så gulliga och pep ivrigt när jag började treva bland dem. Jag fick tag på en varm liten unge med slät päls.
Men vad hård den var i kroppen! Jag trodde att den skulle vara jättemjuk.
Att vända sig för att krypa ut var inte lätt med en liten pipande hundvalp i ena handen, men det gick och så tog jag mig ut till den väntande farbrorn som blev gladare och gladare för varje valp. När alla valparna var framtagna skulle jag få en av dem. Men först måste jag höra med mina föräldrar.
Jag fick ingen hundvalp, och jag minns inte om det var pappa och mamma som sa nej eller om farbrorn ångrade sig. Jag tror att det var gubben som blev snål!