Den där speciella stunden har kommit igen.
Den tiden då man har gråtit så mycket att ögonen känns som former av sand, och då man brukar sluta vara ledsen och börjar slappna av.
Eller så händer det inte. Man fortsätter gråta, och det gör ont.
Det känns som ögonen inte läcker tårar längre, och desperat försöker man sluta, gnuggar ögonen i frustration, andas lugnare, tänker på "bra saker".
Men ändå fylls mina ögon.
Alla tankar flyter iväg.
Ärren som lämnats kvar öppnas upp igen, känslorna flyger ut igen.
Varför lämnade du mig?
Jag älskar dig. Varför kan jag inte tänka på allt det trevliga om dig?
Varför plågas jag av den andra sidan i mig?
Varför lämnar mina tankar mig mig inte ifred?
Hur länge kan jag hålla kvar kontroll?
Igen så skrämmer jag mig själv.