Ormtjusarinna
slingrar spinkiga ben
runt en tjock trädstam.
Klättrar förtjust runt.
Nakenheten skrämmer
inte bort hennes liv.
Ormtankar inkapslade i
ormskinn och omslingrande
ormar kring alla hennes ord.
I ormskymningens tid
står ormtjusarinnan
uppe på trädets krona.
Hon sträcker sina ormlika armar
mot ormens måne och slukar
en spinkig levande orm,
som lägger ormägg
i hennes mage.
Ormtjusarinnan offrar
sitt liv för ormen.
Ut ur alla kvinnohål
kryper sen nykläckta ormar.
Detta var normalt för ormtjusarinnan.
Vad är normalt och onormalt?

Det är kanske vi andra
som har tappat våra formar...