nu

sitter jag med min hand i min

smeker handen varligt

ett darrande löv

i min hand

ser ned i tjärnen den djupa

mitt ansikte framträder

av vindens lätta bris

är krusningen

av vindens

hand

det är där

helt

visst

det har funnits

stunder

av lycka

hand

öga

lutar mig djupt över brunnen

träspannet

vittrat

repet

flisat

veven

rostad

handtaget

hänger löst

stigen till har växt igen

brunnen är sinad

torkad

eller är det ett gruvhål

hör

en

soldroppe

falla

ekot

stiger

tomt

så gärna vill jag kasta mig in i havet

jag vet

jag måste

stanna