.... hur jag skulle ta mig tillbaka

till den där känslan i natten.

Den där, när kropparna

inte viker tillbaka ett tum

från varandra,

där dem gnids i svett

mot varandra.

Och när täcket ramlar av,

så sköter kroppen om - smeker,

fyller på, täcker till.

Där timmar läggs på varandra,

och kropparna bara kräver närheten,

som inte hinns med,

under ljusa timmars tempo.

Skrämde gryningsljuset bort

passionens trance-aktiga grepp om oss?

Eller var det vardagskraven

som skrämde bort den stilla

skönheten av vilande,

omslingrande kroppar?