de skarpaste orden
sårar, skär som knivar
genom din självkänslas smör
sticker som glassplitter i foten
jag lägger dem åt sidan


de fulaste orden
kravlar runt inuti
sprider sig som en smitta ute
kämpar för att komma fram
jag håller dem tillbaka


de slitnaste orden
växer som svamp i jorden
festar på multnade tankar
tomma på mening och klang
jag sveper mig i dem


de visaste orden
gäckar, svårfångade
som en törstigs ökenhägring
rinner som sand mellan fingrar
jag kan inte hålla kvar dem


de vackraste orden
är inte till för mig
deras kraft att spira och gro
får vila, outnyttjad
jag sparar dem åt dig