Detta är mitt förmodligen första och sista tillfälle jag får till att bedyra min tacksamhet inför mannens existens. Min tacksamhet till mannen, till myten och till legenden.
Män är ju som bekant inte som andra kvinnor, men ingenting får en kvinna att känna sig "kvinnligare" än just män. Bara en sån sak.

Män är särskilt uttrycksfulla i sin nästintill instinktiva förmåga att upptäcka, uppfatta och uppskatta en kvinnas utseende och attribut. Hos varje man finns kapaciteten att hos varje kvinna se något vackert, troligtvis med en förhoppning om att få ligga, och det får ju kvinnan att känna sig väldigt speciell.Tack.

En annan trevlig sak med mannen är ju hans sinne för ordning. Ordning i mannens värld är antingen väldigt rörig eller nitiskt ordnad. Inget hälsosamt mellanläge finnes i mannens värld av ordning. I detta melanläge placerar sig kvinnan och bringar reda i oredan, eller oreda i redan. Det är en outsäglig tur vi kvinnor har som vi blir tillgivna dessa meningsfulla göromål. För det nöjet vill jag tacka.

Positivt är ju också mannens högre lön, så att mannen får tillfälle att visa sin föredömliga vilja att räcka ut en hand för att hjälpa de sämre lottade. I vissa fall männens egna kvinnor. Tack.

För att inte tala om mannens anatomiska gudagåva, som smäktande och lockande i Tv- soffan är placerad med en fjärrkontroll i hand, och troligtvis en bärs, och som uppmuntrar till uppassning bara för att få vara nära denna chips och ölstinna lekamen av manlighet.
För denna njutning vill jag tacka.

Mäns känsla för grupptryck är särskilt beundransvärd. Vad skulle kunna ifrågasätta denna stålhårda sammanhållning av manlig vänskap? Vad skulle kunna komma emellan denna inbördes beundran? Vad skulle kunna förgöra denna ogenomträngliga samhörighet? Alls inget kan söndra denna konstellation. Tack för exemplariskt visad solidaritet.

I kölvattnet av denna anda måste mannens intresse för sport ha sitt ursprung och då lagsport i synnerhet.Denna manliga kult är ett helgat och väl beprövat medel för män att få umgås med män. Män väljer exempelvis att brottas med varandra i minimal klädnad och att samtidigt, i lite tuffare sporter, där hårda slag förekommer,använda sig utav ett flertal skydd för att inte göra varandra illa. Jag blir rörd till tårar av detta uppvisande i manlig kärlek och manlig medkänsla, och vill tacka för att män banar väg för fredlig strid.



Till sist vill jag säga att det krävs en man för att göra en kvinna och en kvinna för att göra en man. Och att vi för alltid om små saker kommer att kriga, och att outtröttliga åt samma dilemman och åt älskog oss viga, känns tryggt att veta så att vi
inte mot högre ambitioner behöver streta. Vi vet våran plats i förhållande till varandra så att vi lugnt kan ägna oss åt att fortsätta klandra, det vi alltid gjort. Och det mina kära vänner har ju gått som smort. I denna förvissning kan vi nu vila, mina systrar och bröder vi ej bättre bliva! Skål och lycka till på färden.

2008