hon slöt sin längtan i handen

ensam levde hon

utan ensam

och hon syntes vandra i nätternas mörka

med stav i handen

med lykta

vaggandes

lugn

jag har alltid sett solvinden

månvinden

omfamna varandra

lyfta

tyngder ur dalar

ur sänkor

ur gyttja

ur kvicksand

ur sumpmarker

sett dem vända koppar upp och ned

sett dem läsa sumpens ljusbörd

ja jag har sett dem

lyfta

 tyngd

tyngderna lägger de  på bädd av ide och gran

jag har sett dem

omfamna

tyngdernas sargade vingar

sett dem smörja dem med tårars blodolja

sett fjädrar läggas till rätta

sett dun mjuka bliva

sett tyngden resa sig ur

ide och grämelse

tändas i ögon

det har jag sett solvinden måmvinden i kärlek göra

stretar ej längre emot

jag släpper mina spejare fria ej bundna

släpper mina vandringsfolk fria ej bundna

jag ber er dock

bär mitt berättarljus i edra händer

 jag själv inte längre skälvande

lägger

mig

mig stilla i

mitt

mitt vara

här under rosenbladets droppe

då du rör vid mig

skall jag öppna mina vingar och le in i solen

då du rör vid dess verklighet

så är jag en måndroppe i dina ögon

vi är ett klangljus