Regnet duggar
på mitt fönsterbleck.
Jag är husets ena fönster.

Viljan att vara av glas
och känslan av att inte
finnas till är inte alltid så käck.

Jag är skör men vill följa
vädrets levnadsmönster.

Jag är mitt emellan
vädret och husrummets tid.

Det är lite kallt ibland,
stormar kan skaka om mig
och då känner jag ingen frid.

Mina yttre ytor kan bli smutsiga
och dammiga, då kommer det
en svepande trasa med en
hjälpande renande hand.

Mitt mellanfönster äger
en död intorkad sommarfluga.

Här emellan ytterfönster och innerfönster
hänger ett gammalt spindelnät i ett hörn.

Jag älskar mitt mellanfönster
för då får jag vara i fred...
det är annars inte lätt att vara
ett fönster till en gammal sommarstuga.

Mitt inre fönster vid vintertid
kan också få vara i fred
men då är här lite tomt bara,
förutom på fönsterkarmen
en kvarglömd nallebjörn.

Givetvis ska det alltid hänga kvar
en gammal trasa till gardin
på en lustig gardinstång.

I husrummet finns det mycket
att berätta om, ja det är
inte bara tomt, utan även fyllt av
en gammal livshistoria, spännande,
tråkig, hemsk och vacker på samma gång.

Nej, den historian går inte berätta
med en endaste dikt, i så fall skulle
den bli otroligt lång, ja alldeles för lång.

Jag är ett fönster till en gammal sommarstuga
men jag har inte bara ett yttre skal.
Alla skikt behöver sin vård, annars upphör
husets grund och det vill ingen
skriva under på i ett husavtal.

Det är inte förrän det är dags att dö,
som man lämnar in sig och sin utslitna gård.

Jag hänger kvar så länge huset lever
och nu får min framtid lägga resten

av sina fötter där det finns nya intalande huslika ord.