Solen sänker sig,
bakom dalens gång.
I trädens gröna höjd
hörs lärkans ömma sång.

Dagen är förbi,
men ljuset strömmar än
och med vindens mjuka hand
flyger tystnaden.

Nattens timma slår,
ekar genom berg,
och dofter slås till ro
över blommans klara färg.

Stilla som en sjö
i en sommardröm,
under vattnets ytas lugn,
rinner älvens dolda ström.

Där lärkan sjunger ömt
över blommans purpurbräm
och älvens lugna brus
hörs, där är mitt hem.