Det är inte hunger, det är ensamhet.
Jag saknar ingenting
Men jag har fastnat i mitt väntande.

I glömska, i förväntan,
snart töar det bort

Det blir vår igen.
Solen skiner in genom kyrkfönstret,
Dammet och förfallet syns tydligt igen
Lusten som kvävts blommar ut
och sjukdomen släpper sitt struptag några månader
Slit itu gråa trenchcoat-moln
släpp ut djupet;
Blå famnar
Hotfulla fallhöjder
Utan begränsning,
utan förtöjning
i tid och rum.