Att jag inte kunde ha någon disciplin eller några rutiner
utöver de allra mest grundläggande,
vart mitt fall och för tidiga grav.
Du ska veta att jag försökte,
men det tog emot något så in i helvete.
Tyvärr betydde det att jag inte heller kunde älska dig som jag lovat,
snälla du förlåt mig.
Du kan i alla fall glädja dig åt att jag går ett liv av gudlös ensamhet till mötes.
Du kan tänka på mig,
ruggiga höstdagar när du sitter och myser vid fönstret i din tegelvilla,
du kan tänka på en som blev kvar.
Ute i stormen.
I de namnlösas stad.

Hemlösa människor hör inte hemma i sitt inre,
problemet är själen.
Som borde ha vett att tiga,
men som skriker besinningslöst.
Ungdomsvår och åldershöst:
Skriker igenom mellanrummet
som om det fanns något där.
Som om man kunde se att något växt fram,
helt spontant i vrakspillror och stenröse.
Något som var allt det där jag försökt sätta ord på.