Jag satt och tittade ut genom fönstret. Vackert men lite morgonsvalt, var det. Mannen som informerade gruppen spred en god stämning, var kunnig och engagerad. Jag hade redan noterat mina kommentarer. Det fanns mera att säga, men jag ville inte dominera. Tittade ut och tog det lugnt.

Borde man inte vara ledig så här på våren? Pensionär och allt. Jo, jag var tvungen att sitta kvar. Jag var ju trots allt huvudaktör, och skulle strax ta över igen. Fullt fokus blir det då igen. Inte en sekund till inre kontemplation. Jag hade ju uppmanat till frågor och gärna protester. Det blir lite mera liv i föreställningen då. Men jag har ännu en liten stund för mina egna tankar.

Jovisst var jag låst. Sedan länge var den här kursen inplanerad. Det är jobbigt att vara så på helspänn. Dagarna före har man lite svårare att koncentrera sig på annat. Trots all rutin. Skönt med en paus några minuter till.

Vill jag vara ledig? Inte självklart, men jag vill trivas, engageras, stimuleras, utmanas. Jag vill bidra i - ja vadå? Livet? Verksamheten? Alltihop förstås, fast ibland det ena ibland det andra. Just nu - om några minuter - är det det andra igen.

Detta är livskvalitet. Inte att vara ledig. Snart kunde jag förstås åka ut till vitsipporna, medan de andra sitter inne bakom sina skärmar.

Synd om dem? Vet inte.

För mycket och för lite skämmer allt!