Du uppenbara dig,
likt ett spöke från förr.

Du passerar och mina andetag upphör,
för vad som känns, en evighet.

Mitt hjärta bultar olidligt,
i min bröstkorg av förväntning och rädsla.

Men jag är inte säker, över vad.

Du går förbi, som om jag vore osynligt.
Tiden slår sakta, olidligt.

Tills du försvinner ur synhåll,
runt ett gatuhörn eller dörr.


Jag förljer efter, mitt hjärta slår ännu hårt.
Nästan smärtsamt, min kropp gråter igenom den smärta jag känner.
Fastän jag inte vill, är det som att jag leds efter dig.

När jag äntligen hinner ifatt dig, står du alltid där, eller sitter.
Du upptäcker mig omedelbart och tittar rakt in i mina ögon.
Som att du visste att jag skulle följa efter.
Bara för en hundradels sekund, men det är nog,
nog för att mitt hjärta ska börja bulta hårdare och jag vänder om.

Varför skrämmer du mitt dröm-jag så pass?
Varför är en del av mig så rädd, för att konfrontera dig?
Varför är din blick alltid så frågande, men ändå kall,


som att du redan vet att jag ska vända om..