Framför morfar på stigen springtrippar hon. Hon som är sju. Det är kväll i den allra första sommarvärmen och alldeles för sent egentligen för det krabbmete, som flickan tubbat morfar till att ledsaga.
Det ljusa hårsvallet där framför mig svallar i takt med tösens steg. Men vi stannar trots ivern ibland och talar om markens blomster.
"Det där är en veronika", säger hon. "Den heter som jag. Men vad är det där?"
Hon pekar och morfar kan avslöja ängsbräsmans namn.

Vi närmar oss havsviken, som badar i sena strålar. Men innan vi kommer ända fram ställer flickan en fråga:
"Morfar, vilka ord var det som din pappa sa, när han snart skulle dö. Hans sista ord?"
Kanske en märklig fråga från ett litet barn. Men hon hade just förlorat sin lillasyster och hade hört talas om sin mammas farfars sista ord.

"Vad min pappa sa natten innan han dog? Hans sista ord? Det vill du veta.
Jo, jag höll hans hand och han sa 'Greta' - det var hans syster - sen sa han 'Suzanne' - det var hans första barn, min storasyster. Sen sa han 'pilgrimsfalk'. Och sen sa han inget mer".

Flickan är tyst. Sen säger hon:
"Han tyckte om pilgrimsfalkar, va, din pappa? Jag har aldrig sett en pilgrimsfalk. Men havsörn har jag sett. De är stora och fina. Du skall säga "havsörn" innan du dör!"
Och innan hon fortsätter sitt hoppspringande ner mot den kvällssolsbadande stranden, säger hon som i förbigående och med ett litet leende på läpparna.

"Jag skall hålla dig i handen då".