Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Var bor jag?

Den unge mannen lämnade puben i ett dimmigt tillstånd. Ovanan vid starköl gjorde att hans tankar var förvirrade och otydliga. Längtan efter någon, ingen speciell, men en kvinna, hade drivit honom ut från det lilla studentrummet med dess tankekrävande böcker på bord och hyllor. På puben var det full aktivitet med skenbart djupsinniga resonemang runt ölglasen. Alla tjejer hade några kompisar av båda könen att skåla med så det fanns ingen ledig flicka för honom. Ölet fick bli hans vän för kvällen men det blev han inte så mycket gladare av. Tankarna blev allt tyngre och depressionen klämde hans hjärna så att han beslöt att gå hem innan stängningen. En sista slurk tömde glaset och han knuffade upp porten och var ute i natten. På rätt stadiga ben gick han uppför Slottsbacken och kom till en genomfartsgata som han följde till vänster. Sedan skulle han ta av till höger tredje eller fjärde tvärgatan men eftersom han var ganska ny i stan råkade han ta fel gata. Efter att ha gått rätt långt insåg han att han kommit fel och försökte komma över till den rätta gatan genom något som han tyckte var en liten skog. Plötsligt stod han inför ett fruktansvärt tätt buskage som han försökte tränga igenom. Det var jobbigt och han rev sig på vassa taggar men han gav inte upp. Han kom ut på en gräsmatta och förstod att han tagit sig igenom en häck och huset låg alldeles framför honom. Han gick fram till det mörklagda huset för att ringa på och fråga var han var och hur han skulle gå för att hitta hem. Lyckligtvis hann han inte väcka upp familjen för han föll på knä på trappan och spydde något otroligt över flera trappsteg. Då insåg han att det var bäst att inte ringa på utan skyndade sig ut genom trädgårdsgrinden och chansade att svänga till vänster på gatan. Efter en kvart började han känna igen sig litegrann. Där var en kyrka och där var en frisör. Efter ytterligare tio minuter gick han in på "hemgatan" och smög in i huset för att inte väcka hyresvärden. Trött som han var somnade han snabbt utan att tänka på hur olycklig och ensam han var.




Prosa av Lars Svedin VIP
Läst 133 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2011-06-07 22:07



Bookmark and Share


  lodjuret/seglare VIP
Märkligt, det känns precis som om man varit där själv och inte alltför olikt speglar berättelsen en av alla de där gångerna när en varit i just ungefär samma sorts belägenhet. Texten förtjänar förstås sina trenne blomsterkvastar för sin lättlästhet.
2011-06-07
  > Nästa text
< Föregående

Lars Svedin VIP