jag klär på mig ensamhetens dok, sveper det omkring axlarna.

tankarna börjar finna en plats att landa på långt ifrån ytlighetens lättsamma skratt. Det finns en förväntan i luften,
ordfröer vibrerar i basen av hjärnbarken ord ännu inte tänkta

förnimmelser av tankeskapelser

Det är nu i tystnadens hemvist jag kan fullständigt lätta på anletsdragen och ta av mig den trevliga masken, känna efter var skarven går mellan det verkliga jaget och det känslomässiga, jag betraktar sorgmodigt insiktsfullt mina stapplande steg i vuxenvärlden

väger morgondagens drömmar mot det bittra gallan som återstår av gårdagens och fjolårets drömmar

Någonstans i den noggrant tilltrasslade livstrådarna, anar jag en gyllene tråd. Och jag skymtar ett mönster som någon i all hemlig ensamhet lagt ut.