Bussen skumpade fram på en nästan-väg ut i ingenstans, Anderna. 2700 meter över havet. En stund senare satt jag i dammet utanför ett nedgånget stenhus, tillsammans med en handfull andra, på en huvudgatan som ståtade med fem likadana hus.  Alla stirrade på mig och jag stirrade på hönorna som pickade osynliga smulor vid mina kängor. Surrealistiskt nog körde det ibland förbi en pickup, modell ny, och fick ett lätt moln sand att virvla runt våra huvuden. Kontraster. En dörr på sned över rostiga gångjärn gnisslade till. Mottagningen förklarades öppnad av en pojke på omkring 8 år. Ingen rörde sig. Alla stirrade på mig som stirrade på förste man i vår spontana kö. "Hallå, Gringa - gå in!" Tveksamt reste jag mig och tog stegen in genom dörren. Jag fick böja mig under karmen men sedan kunde jag stå rak därinne. Det tog några sekunder att fokusera i det halvskumma rummet. Solskenet därutanför hade gjort mig halvt blind. Därefter blev jag medveten om den lilla, lilla indiankvinnan på stolen vid spisen. Obestämd ålder, svarta ögon som log och två tunna långa flätor som släpade mot det trampade jordgolvet. Hennes ansikte var fårat som en gammal urna som spruckit. Traditionell klädsel. Jag förklarade varför jag kommit till henne och berättade om mina magsmärtor och svårigheterna att äta och behålla föda. Hon lyssnade uppmärksamt och sa något i stil med "Ja se, los gringos köper buteljerat vatten fullt utav klor, och får sedan ont i magen..." Ja, vad skall man säga, hon hade ju helt rätt! "Varsego´och sitt!" Jag tittade mig förvirrat omkring för någon mer stol fanns inte! Så jag satte mig ner på golvet noga med att inte störa marsvinen som gick omkring där. Den gamla indiankvinnan skrockade "Nej,nej, varsego´och sitt" Denna gången gjorde hon en gest mot sitt knä! Tveksamt förflyttade jag mig dit och brast sedan hjälplöst i skratt. (Blek jättekvinna krossar medicinkvinnas lårben...) Hon skrockade lite igen på sitt hesa sätt och befallde mig sedan att vara tyst. Vad skulle nu hända? Svaret är att hon började sjunga. Besvärjelser! Efter ett tag kunde jag urskilja språket quetchua och därefter slutade sången för att övergå i kristna böner på spanska. Hon avrundade med att be mig dricka en örtdryck och att visa mig dessa örter ur sitt förråd så att jag själv skulle kunna känna igen och plocka dem. Så ropade hon till sig den lille pojken som jag sett där utanför och han kom in och plockade fram en penna och ett ark papper ur en låda. Medan gumman dikterade plitade han ner ord för ord och räckte mig sedan pappret. Mitt recept. Jag gav henne en donation och kunde sedan möta solskenet igen. Om jag blev frisk?              Ja då, medicinkvinnan kunde sin sak.