Vill inte se din sorg,

det räcker med mina tårar,

som saltat livets väg

bandomens hårdhet, bryskhet.

Vi är barn av samma tid,

 samma sorg.

Skuldtyngda av bestialiteter

vi inte var skyldiga till.

Ja, du sitter här nu,

och vädjar med tårar i ögonen

... och jag vågar inte tala ut smärtan...

..smärtan av att vara barn,

i ett krigsplågat hem.

Vad smärtar dig vännen?

Varför gråter du så förbittrat?

... frågar hon mig...

Hon vet inte än.  

Och ja vill inte påminna

henne om kriget,

om ohyggligheterna förfäderna

gjorde sig skyldiga till.

Ja, mitt barndomshem,

var en daglig dos av gestapofasoner!

Maktmissbruk blandat med

kåthet och besatthet att äga

min kropp!

Hemmet var stängt från insyn...

Jag vet idag att allt som hände,

 i mitt barndomshem, det som skulle vara min borg

min trygghet, det livsviktiga växthuset....

inte hade med kriget att göra

det var en sjuk hjärnas dagliga värv

så förlåt min vän,

att jag inte reder ut

sorgerna, tårarna, ångesten.

Att jag inte ser klart!