När jag tänker efter inser jag att jag är olik många av mina manliga vänner. Under lärarutbildningen i Härnösand bildade några flickor i min klass en syförening där de fikade, pratade om livet och sydde olika intressanta föremål. Jag var den enda pojken i gruppen men jag trivdes mycket bra när jag sydde på en ljusbrun tax i mjukt tyg. Samtalsämnena var ibland lite ovana för mig men jag lärde mig en hel del. När taxen var klar fyllde jag den med kapock som skulle vara ett bra material för leksakshundar. Denna tax håller fortfarande fastän mina, numera vuxna, flickor och sedan deras barn lekt våldsamma lekar med den snälla hunden. Min fru och hennes arbetskamrater var med i en gympagrupp för både män och kvinnor men av någon anledning var inga karlar med. Efter mycket övertalning följde jag min fru på ett gympapass. Det var full fart med bra musik och jag gjorde mitt bästa för att följa med. Svetten lackade på kvinnorna och ännu mer på mig. Jag var med åtskilliga kvällar och trivdes bra. Enda problemet var omklädningen. Jag fick inte vara med de andra då utan förvisades till en liten instängd skrubb. Min fru stod vid dörren och ropade till de andra kvinnorna- Kan jag släppa ut honom nu? Jag kände mig lite annorlunda och det var jag ju förstås. En kväll fick jag ändå nog av tjejgympan. Vi skulle dansa Can-Can och jag kände mig otroligt fånig när jag skulle hoppa omkring och sprattla med benen. Jag var inte tillräckligt frigjord och gick ur gympagruppen.