På en avskalad scen
står skräcken långt fram
balanserande på tråden
av sanningens förflutna

Så ordlösa hörs de
vid morgonens linda
att ingen kan fatta
dess sorgliga begrepp

Ett ord får en mening
om talaren spelar
och bjuder sin själ
till förtappad tro

Det ljus som ska brinna
kring morgonens spår
har slocknat på sin väg
till sanningens förflutna

På en mörklagd scen
står skräcken i trygghet
med fötterna stadigt
mot ett golv som glänser

Från en stämd violin
hörs ödets musik i natten
den gnisslar likt fåglar
på flykt mot det goda

Den förtappade tron
får spegla i natten
på sin väg mot stupet
av sanningens förflutna