Tack för ditt fina mejl! Jag tänker på en sak när jag läser den "teologiska" biten i det du skriver, den om att ingen kan komma till Gud utom genom Jesus. Det jag tänker på, är en sak som Tommy Hellsten nämnde i sin bok "Flodhästen i vardagsrummet", nämligen att Guds männskoblivande visar på att vi människor först när vi vågar vara sant mänskliga (d.v.s. sårbara, bristfälliga, svaga) när vi inte har alla svaren, när vi förstår vår egen litenhet, när vi släpper taget ("Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Fader i dina händer befaller jag min ande.") Först där och då kan vi nå fram till Gud. För, som Paulus säger, "Kraften fullkomnas i svagheten."
Laddade citat, men kontentan av dem är; våga vara den du är! Våga vara svag, bristfällig, "misslyckad". För vem kan bli mer misslyckad än en som blir ansedd som en avskyvärd förbrytare och upphängd till beskådande och avskräckande exempel?
Men redan ifrån början av Guds männskoblivande, när Han föds i ett stall, är Gud själv liten och hjälplös, utlämnad åt andra människors omvårdnad. Hur ofta tänker vi på att Gud gått före och visat oss vägen, genom att själv bli liten, bli svag och hjälplös? Och att vi själva, om vi vill likna Gud, på samma sätt måste tillåta oss att vara ofullkomliga människor bland andra ofullkomliga dito.
När Jesus säger: "Var fullkomliga, som er himmelske Fader är fullkomlig!" så har ju Jesus själv visat att fullkomligheten fullbordas i svagheten, i det att vara sant mänsklig.

Jag tror att vi får störst problem, när vi förväntar oss, både av oss själva och vår omgivning, att vi och de ska vara "fullkomliga" på något annat sätt än Jesus själv. Det gäller i alla fall mig. En väldigt stor del av all den smärta som jag upplevt, har kommit ur det faktum att jag kritiserat mig själv och andra utan nåd, när jag och de inte varit perfekta utan brister.
Det var en period när jag inte visste om jag skulle kunna härda ut med att leva, just på grund av den insikten, att både jag och alla andra är bristfälliga.
Men det är ju just där som nåden kommer in. Om vi vore fullkomliga behövdes ju ingen nåd.
Jag tror att vårt viktigaste arbete i livet är att lära oss att förlåta oss själva för att vi inte är perfekta.