Det fanns smultron på ängen
bakom Hanna i borgen
det var grusgång
och frönäsor
och du
Någon hade planterat dig en berså
i körsbär
och på verandan var täckena
tunga, tunga
Det ven om skinkorna
i ditt blåsiga utedass
inne, hemma
du var alltid där
när jag kom
rullade du ut röda tunnan
välte ur den världar
och sa:
"en fingerborg kan visst va
en världsomseglare
ett snöre kan gott va
Kanans orm
måla korgarna
och häng dem i träden, Saga-Sofia
drömmarna dimper ur himlen
– fånga dom!"
När jag gick
stod alltid du och gråa flätan
på balkongen
viskande läpparna;
kom snart hit igen
klockor tickade
och karamellerna bjöd
porslinsdockan på byrån
dinglade med benen
De säger att du var tokig
inte galen, men tokig
det är liksom smällarna att ta
när man går raka vägen
med korsetten
utanpå klänningen
det är liksom priset att betala
för att man sticker
och står ut
och du stod rak
trots din svärmor, som vägrade att tillstå
att du ens existerade
trots att hon tvingade er
till trängsel i en undervåning
ja, mina rötter har alltid
legat skavfötters
och du var alltid en ful flicka
från en ännu fulare familj
De har berättat
hur hon förstörde dina rabatter
hur omsorgsfulla, nickande pelargoner
blev till pekpinnar
utan huvud
och hur du i stället planterade ett gräshjärta
på gården
födde henne 12 barnbarn
att stampa den
Arvid, Ida, Maja, Sune
Hanna, Hjalmar
och så glädjen till
Margit, Dagny, Allan, Yngve,
Astrid, Berit
ja, när människor vill
Och jag tror inte
du kallade på Gud
den dagen din make låg i Kolbäcksån
"man ska aldrig räkna ut nåt, då blir man besviken
och inför det stora
står vi alla som fån"
sa du
Jag fick dina Gårdesta-knän
fantasin
och dina förunderligheter
jag ärvde din docka
och ivern
Nu ligger hon nerbäddad i en brudkista
och du, bäddad
i jorden
jag fortsätter vara ett av dina 26 barnbarn
men hos dig
aldrig en i mängden.