mina konturer suddas ut och
fastnar i väggen

cigaretter bränner upp världsbilden
jag ber om ursäkt
men dom bränner upp ångesten med

intro:n ljuder genom natten, skruvar upp frekvensen på
allas hjärnvågor
musik slår visst sönder allt till något jävligt vackert

det skapas ett avtryck ur allting
jag formas av varje människa jag fäster mig vid
och det känns så menlöst att inte vara något som
skapats ur sig själv

äckligt sött
jag äter allt med monotona rörelser för
annars lär jag tyna bort, men
det är egentligen inget problem

jag blir otydlig igen
inför tegelhus som tar över himlen
hösten kommer och vi lever återigen inuti ett grått, eländigt moln

jag är lugn som vanligt
men egentligen är jag panikslagen inför så mycket
låt mig leva mitt liv, stålgrå byggnader