dina andetag tar fast form och jag
försöker skjuta dem ifrån oss
de skymmer sikten
idag sprack filmduken för första gången
men en millimeterstor spricka vidgar sig alltför lätt

snälla, jag är rädd

när du försvann ut ur mitt hus
fastnade jag alltför länge med
blicken på handtaget
det är det sista som tillhör mig
du rört vid, upprepade jag som
någon sorts mantra

helt jävla vettskrämd

man hörde ljuden av flygplanen utanför
de åker någonstans långt långt bort
bort från oss och våra skälvande meningar
jag kan inte heller skriva på kommando
men jag är så rädd så rädd att bli alldeles

ensam, snälla

jag stannar i skuggan av det skälvande i
ögonblicken av tillsammanshet mellan oss