Hon satt vid grinden med blicken i fjärran. Det ögonen såg nu var högst overkligt. Den smala vägen som ledde mot hemmet, endast två spår med en gräsremsa i mitten, såg annorlunda ut beroende på årstidernas växlingar. Denna vårdag skymtade hon en kär gestalt som hon saknat så oerhört mycket. Gestalten närmade sig bron vid bäcken och där stannade den till och stödde sig mot räcket. 

Han hade fullgjort sin plikt mot fosterlandet. Fått sin utdelning, i kontanta medel och fått lov att samla ihop sina egna saker och söka sig hemåt. Tåget från norr hade kommit in på stationen på förmiddagen, och nu hade han gått ett par timmar på landsvägen. Han mindes husen, åkrarna, stengärdena och skogen. Inget hade förändrats på de fyra år han varit stationerad i norr. Han längtade efter sin kvinna. Han hoppades att allt var bra med henne och att hon också längtade efter honom. Han stannade till vid bäcken och njöt av vyerna ikring honom. Två kor betade på andra sidan bäcken, just på deras åker, så han förstod att hon skött djuren och det lilla lantbruket väl. Maskrosorna lyste gula i det frodiga gräset vid bäckens kant. Räcket behövde fästas med nya snören och han kände en oerhörd lust att få sätta igång med sitt värv på gården.

Kvinnan reste sig upp från pallen och satte handen som skydd mot solen. Hon spanade ner mot bäcken. Det var verkligen han, han hon gift sig med fem år tidigare, i kyrkan på backen bortom skogen. Hon gick in och tog kammen på spegelhyllan, som lyste vacker i den gröna färgen han målat den med, någon av de första månaderna i deras gemensamma hem. Hon drog kammen genom håret och tog en blommig sjal om axlarna och gick mot den lilla smala vägen för att möta honom. Hon sprang lätt och vigt i de nätta kängorna. Ögonen glittrade och i hela henne kändes glädjen spritta. Hennes kinder rodnade, både av spänning och förväntan och av språngmarchen.

När han upptäckte henne rusade han också vägen fram. När de närmade sig varann började de sakta stegen och andhämtningen hos dem blev lugnare. Hon stannade först och tittade på honom. Hon kände igen hans anletsdrag som hon sett framför sig stundligen hela den här tiden han varit borta. Han såg på henne, mindes de höga kindbenen, den raka näsan och de glittrande ögonen. Han mindes hennes runda former, som han känt i händerna varje kväll han lagt sig för att sova. Han öppnade famnen och hon gick sakta emot honom.

Omfamningen och kyssarna tog nästan andan ur dem. Hon tog hans ansikte mellan sina händer och tittade på honom och viskade:  -Vi skyndar oss hem till kammaren.

(c) tk.