Det var slut. Jag förstod det på riktigt nu, innerst inne hade jag vetat att det skulle hända. Jag hade känt att det inte skulle kunna fortsätta på det här sättet länge till, jag visste redan vad hon skulle säga innan orden kom ut men endå blev jag lika chokad när hon sa det. Jag satt bara kvar på hennes säng som fylldes av mig, henne och alla hennes gosedjur som jag numera hade vant mig vid, jag hade vant mig med hur hennes katt ofta smet in i hennes rum och brukade sova i sängen, hade vant mig vid att ofta sova i den här sängen. Allt som hade varit så nytt hade sakta men säkert blivit en vardag som jag trivdes i men nu skulle det alltså inte bli något mer. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, skulle jag resa mig upp och gå eller skulle jag bara sitta kvar? Anna satt och tittade på mig, jag kunde se en tår sakta rinna nerför hennes solbrända kind, hon var ledsen över vad hon hade blivit tvungen och göra. Jag kände ingen sorg, bara en sådan ofantlig tomhet. Det såg ut som hon försökte säga något mer men hon fick inte fram något ljud. Jag reste mig sakta ur sängen, tittade på Anna en stund, väntade på att hon skulle säga något mer, innan jag tog min träningsväska, sa snabbt ”vi hörs” utan att vända mig om och gick ut.

Väl i trapphuset så kände jag hur allting kom mer och mer och i hissen var det svårt att hålla emot tårarna. Trots att jag hade haft detta på känn i över en vecka nu så kändes det helt overkligt att det faktiskt hade hänt. Vad skulle hända nu? Skulle vi kunna vara vänner eller skulle vi bara göra en stel hälsning varje gång vi sågs, för träffas skulle vi, vi gick på samma skola. Jag visste faktiskt inte då vad som var bäst eller vad jag själv kände. Jag och Anna hade aldrig bara varit vänner, vi träffades när vi skulle börja på gymnasiet. Hon var den där brunhåriga, långa, blyga tjejen som gick i paralellklassen och som inte sade mycket. Jag lärde känna henne genom att vi hade lektioner ihop och när det var grupparbete så skulle vi jobba ihop och efter det började Anna och hennes vänner dyka upp på mina fotbollsmatcher. Det var oundvikligt, jag föll direkt och det gjorde hon också. Vi började ses mer och mer och till slut bestämde vi oss för att det här var något vi ville satsa på. Men vad skulle nu hända? Jag och Anna hade varit tillsammans i ett och ett halvt år och det var nästan så att jag inte kunde minnas hur mitt liv hade varit innan. Jag visste inte vad jag skulle känna mot Anna, som sagt jag visste att det var på gång för sista månaden hade verkligen inte varit bra mellan oss, men på ett sätt tyckte jag att hon gav upp lite för lätt, alla förhållande har sina motgångar, men tydligen var inte vårt värt att försöka hålla vid liv. Jag bestämde mig för att jag fick låta tiden gå ett tag och sen se vad jag känner, jag insåg att jag inte skulle kunna fatta några bra beslut såhär tätt inpå, och nu skulle jag åka på träning och då visste jag att jag skulle få annat att tänka på.

Jag låste upp min cykel, satte mig på den och tittade en sista gång upp mot Annas fönster, innan jag började cykla därifrån. Det var tur att det var mycket träningar och matcher nu så att jag skulle få något annat i tankarna, om en vecka började skolan igen efter sommarlovet och hur mycket jag än skulle försöka undvika Anna så skulle jag se henne nästan varje dag, men det var ett problem jag skulle få ta senare. Jag cyklade snabbt den vägen som gick mellan Anna och löten där jag skulle träna, och när jag var framme så var det bara tränare Pelle och hans son Magnus som hade kommit. Jag hälsade på dom båda innan jag satte mig ner bekvämt på min plats i omklädningsrummet. Jag orkade inte byta om än och jag behövde det inte då det var en timme kvar till träningen började.
- Vad gör du här nu? Undrade Magnus lite förvånat. Han visste att jag brukade vara hos Anna innan träningarna eftersom det var så nära och jag brukade vara den som kom inrullande tio minuter innan träningen skulle börja.


- Orkade inte Anna med dig längre eller?
Jag visste att Magnus inte hade någon aning och att han bara försökte vara rolig, så jag koncentrerade mig på att inte bli arg eller ledsen, men jag orkade inte heller förklara vad som hade hänt nu, det skulle jag ta med honom senare.
- Haha, något sånt. Taggad för matchen nästa vecka eller? Frågade jag i ett försök att byta samtalsämne.
- Om jag är, har fan längtat hela sommaren.
- Det kan jag lova, sa Pelle som hade kommit in i omklädningsrummet. Han har till och med försöka få med mig ut på en spring tur. Men det var roligare att sitta och titta på när han sprang istället, fortsatte tränaren med ett skratt.
- Ja, inte skulle du komma många meter framåt, däremot hade du nog slagit mig i nedförsbackar, du får nog en jävla fart om du rullar ner. sa Magnus med ett hånflin.
Det var typiskt dom två, alltid skulle dom retas med varandra. Dom hade en väldigt tät relation och gillade att retas med varandra men ibland på matcher eller träningar så kunde de ryka ihop ordentligt. Liksom Anna lärde jag känna Magnus när jag började på gymnasiet, vi skulle gå i samma klass och bara någon månad efter skolstarten så började även Magnus i samma fotbollslag som jag och strax efter det så tog Pelle över som tränare för vårt juniorlag. Men inför den här säsongen så hade Pelle fått erbjudande att ta över A-laget och då valde han att plocka upp mig och Magnus till A-laget. Som nyblivna 17-åringar så blev det mycket snack bland spelare i juniorlaget och i A-laget att vi bara flyttades upp på grund av Pelle, men under vintern tränade jag och Magnus hårdare än någon annan och när säsongen väl drog igång så spelade vi välförtjänt till oss två starttröjor. Nu när halva säsongen hade gått var det inte någon som längre ifrågasatt varför Magnus startade varje match som högerback och varför jag startade varje match som anfallare. Magnus var väldigt kraftig byggd för sin ålder och otroligt ettrig, det var inte lätt och ta sig förbi honom, han besatt ingen särskild snabbhet men han vägrade ge upp. Jag däremot var smal och snabb och djupledsspelet var mitt största vapen på plan, vilket hade lätt till att jag hade lyckats göra några mål. Vi var dom enda unga spelarna i laget och därför hade vi blivit extra tajta, så pass tajta att Magnus var den första jag skulle berätta om Anna för, så fort tillfället kom.

Jag plockade fram min mobil ur ytterfacket på min väska och såg att jag hade fått ett sms. Från ”Anna<3” ”Förlåt, jag är jätteledsen”. Jag kände plötsligt att hur ilska började bubbla inom mig, och jag började skriva på ett sms ”Låt mig vara, vi är klara med varandra”. Men innan jag skickade iväg det så försvann ilskan, lika plötsligt som den hade kommit. Jag tog bort det jag hade skrivit och lade tillbaka mobilen i väskan. Jag bestämde mig för att jag inte skulle säga något till henne förrän jag hade låtit det här smälta in lite. Resten av spelarna i laget började rulla in och det var dags att byta om. Pelle ställde sig i mitten i omklädningsrummet och medan vi bytte om i tystnad gick han snabbt igenom vad vi skulle göra på träningen. Han berättade med ett litet retfullt leende på läpparna att vi idag skulle e hur allas fysiska form låg. Han visade sin ritning på en hinderbana som skulle göras tio varv för att sedan avslutas med fem kilometer löpning. Man såg hur gubbarna i laget såg lite lätt irriterade ut. Vi hade dragit igång träningarna för två veckor sen men Pelle hade då bara velat träna på lite taktiska saker som han hade suttit och funderat på under hela sommaruppehållet så det här var första gången vi skulle få springa ordentligt, och trots att vi låg i toppen av division tre så kunde jag tänka mig att det var många i laget som inte hade rört sig sådär jättemycket under uppehållet. Själv hade jag gjort ett schema på hur jag skulle träna under de veckorna vi var lediga från träningen och det hade jag följt så jag kände ingen större oro över Pelles ”test” men det hade ju varit roligare att få känna lite på en boll. Pelle fortsatte med at säga att alla som han tyckte inte såg ut att vara i den form dom borde vara skulle få börja varje träning närmsta fyra veckorna med idioten, vilket gjorde att fler och fler av spelarna började se lite lättare irriterade ut.
- Det va som fan, muttrade 26-årige Petter bredvid mig. Magnus, du får ta och banka lite vett i gubben.
- Han är ett hopplöst fall, skrattade Magnus fram. Men Petter du som gillar att springa borde väl inte vara några problem för dig?
De som hörde skrattade, alla visste att Petter inte gillade att springa och brukade alltid vara den första som gick av eller hade ont när vi skulle springa på träningarna, trots det var han en av seriens absolut bästa mittbackar, men springa var inte riktigt hans grej.
- Akta dina ben nästa gång vi möts i en närkamp, sa Petter lite surt.
- Andreas, ska du med och lira lite Fifa hos mig efter träningen? Frågade Magnus då vi var på väg ut från omklädningsrummet mot konstgräsplanen som nu var täckt av koner, repstegar och häckar som Pelle hade ställt upp, det var verkligen ingen inbjudande syn.
- Låter perfekt, kan behöva få spöa dig lite på Fifa efter att ha mördat mina ben.
Det skulle också bli ett bra tillfälle att ta upp Anna, jag visste att om jag skulle klara mig igenom det här skulle jag behöva Magnus stöd och allt var bättre än att bara sitta hemma ikväll det visste jag.
- Haha, så länge jag spöar dig i springningen idag så är jag nöjd, svarade Magnus.
Vi brukade ofta tävla på träningarna, när det handla om att skjuta eller passa så hade Magnus inte en chans men när det kom till löpning var det jobbigt och möta honom, den grabben vägrar att ge upp, men jag visste att om jag förlorar mot honom skulle jag få höra det en vecka framöver och det skulle jag bra gärna vilja slippa. Men det gjorde mig ingenting att det blev en liten tävling, jag hade bestämt mig för att verkligen satsa 110% på alla träningar och matcher som kom nu i höst. Jag visste att jag hade förutsättningarna för att komma långt inom fotbollen och hade redan fått provträning erbjudande med Sirius A-lag som spelade i division 1. Dit skulle jag iväg och träna om fyra dagar och se hur det kändes, de hade visat sitt intresse innan uppehållet och Pelle hade mer eller mindre tvingat mig att acceptera erbjudandet även om jag trivdes väldigt bra där jag är. Det var träningen och Magnus som jag visste skulle göra så att jag skulle kunna komma över Anna och koncentrera mig på annat. Plötsligt dök hon upp i mitt huvud igen, den brunhåriga, långa, solbrända Anna, den personen som jag för några månader sen inte hade kunnat föreställa mig att leva utan. Men nu skulle jag bli tvungen, och det finns ju alltid andra tjejer, men frågan är, finns det någon mer tjej som Anna?

Jag stod framför Magnus i kön till hinderbanan, försökte få ur Anna ur hjärnan och koncentrera mig på det jag skulle göra. Till slut blev det min tur och jag stack iväg, började med att hoppa mellan koner, för att fortsätta med att göra snabba steg i sidled genom en repstege, byta håll i sidled genom nästa repstege, rusha upp till en kon 10 meter bort för att sedan hoppa jämfota över fem häckar innan det var dags att rusha slalom mellan koner innan man var i mål, jag ställde mig åter i ledet och pustade ut.
- Hur känns det Andreas? Frågade Magnus som också hade kommit i mål och ställde sig återigen bakom mig i ledet.
- Jodå, ingen fara, känner mig i en grym form!
Men det var bara för att försöka skrämma Magnus, i själva verket kände jag som ett knivhugg i sidan. 1 varv avklarat, 9 varv och 5 kilometer löpning kvar. Det här skulle bli ett helvete…