Andreas Cletch steg in innanför ytterdörren, fortfarande en aning skärrad över det som just hade hänt och lite orolig för att han var så paranoid. En helt vanlig person hade gått efter honom och genast hade han trott att någon förföljde honom. Han intalade sig själv gång på gång att det inte var någon annan som visste något om projektet, att det inte var någon fara, men gång på gång fick han den här obehagliga känslan om att känna sig förföljd. Den känslan gillade han verkligen inte, fick honom att känna sig osäker. Osäkerhet var Andreas största fiende, han ansåg att i viktiga situationer om man började känna sig osäker så var man förlorad, osäkerheten gjorde så sinnena försvagades, att man inte kunde tänka klart och att tänka klart var väldigt viktigt för Andreas. Det var den osäkerheten han hade spelat på inne hos Robertsson och det var den osäkerheten hos den rike chefen som Andreas hoppades skulle göra så att han fick de pengarna han behövde.
Andreas den osäkre får aldrig ta över.

– Hallå? Är någon hemma? Ropade han högt.
– Ja, hej, sa en dov röst i ett rum långt bort.
En ung man som till mycket liknade Andreas på många sätt och vis kom till hallen där Andreas tog av sig sina blöta och snötäckta vinterkläder.
– Hur gick mötet? Sa den unga mannen. Nappade han?
– Jag tror det..
– Kommer vi få pengarna vi behöver? Frågade den unga mannen nyfiket
- Jag vet inte, svarade Andreas kort. Jag hoppas det, jag fick boka en ny tid om två dagar hos hans väldigt osäkra sekreterare. Kristina tror jag hon hette.

Där kom det igen, osäkerhet… Det där ordet som betydde så mycket i Andreas livsstil, i hans sätt att prata med folk, i hans sätt att manipulera folk. Det hade fungerat på hans mamma som efter mycket övertalning från Andreas sida hade han tillslut fått sin mamma osäker, osäker nog att köpa lägenheten åt Andreas och hans kompisar. Det hade fungerat på Robertsson och kanske gjorde så han och hans vänner skulle få de miljoner de behövde så väl. Han började redan fundera över hur han bäst skulle kunna utnyttja sekreteraren Kristinas osäkerhet på absolut bästa sätt vid nästa möte. Vad av vikt fanns att få ur henne? Andreas den osäkre får inte ta över, men han ville gärna få fram Robertsson den osäkre.

– Okej, svarade den andra unga mannen. Vad gör vi fram till dess?
– Vi ska nog börja göra ritningar, är det så att han är intresserad kommer han nog vilja se hela vår idé. Jag föreslår att du och Kevin börjar med de på en gång. För vi kan ändå inte beställa några varor så länge vi inte vet att vi får pengarna. Vi måste ha ritningarna klara till nästa möte, det är det viktigaste just nu.
– Det har du rätt i, svarade mannen tankspritt. Men varför är du andfådd har du sprungit?
– Ja, svarade Andreas med ett skratt som han försökte låta så självsäkert som möjligt. Jag frös, ville försöka få lite värme och motion på samma gång.
– Ja du har alltid varit lite annorlunda, sa den unge mannen med ett skratt och gick iväg mot rummet han hade dykt upp från.
– Kevin, vi måste börja med ritningarna nu!

Den unge mannen med namn Mikaels fråga hade kommit som en överraskning för Andreas och under två långa sekunder så var han tvungen att komma på en bortförklaring. Även om det var en ganska dålig bortförklaring så trodde han att Mikael skulle godta den utan att fundera så mycket mer på saken, och det var just det Andreas ville. Han ville inte i det här läget när de hade så mycket att göra få de båda vännerna att lägga tankar och energi på Andreas eventuella paranoida tankar. Hans förföljelsemani var hans ensak och han ansåg att i dagsläget skulle det inte innebära något problem för de andra. Han behövde Kevin och Mikaels absolut högsta koncentration ifall de skulle få ritningarna klara tills i övermorgon.

– Jag hörde att det ändå gick ganska bra hos Robertsson.
Det var Kevin som nu hade kommit och satt sig mitt emot Andreas som slagit sig ned vid köksbordet med en kopp kaffe.
– Ja det gjorde det, svarade Andreas. I början verkade han tycka att jag var en riktig drömmare och bara var ute efter att skapa något omöjligt eller helt enkelt försöka råna honom. Men jag tror tillslut jag lyckades göra honom lite nyfiken.
– Såklart du gjorde, skrattade Kevin fram. Det är din grej, det var därför vi skickade just dig till Robertsson.
– Och här satt jag och trodde att ni skickade mig för att jag var smartast, svarade Andreas med ett stort leende på läpparna.
– Haha, då skulle du allt må bra. Finns det något kaffe kvar?

Det fanns det, Kevin reste sig från bordet och gick bort mot diskbänken för att ta en kopp varm uppiggande kaffe han också. Han hällde upp kaffet och gick tillbaka och satte sig vid bordet.

– Hur långt har vi kommit nu då, frågade Andreas.
– Hmm, tänkte Kevin högt. Mikael har påbörjat ritningarna, jag har skapat mallen för programmet och testat att lägga in lite personer och allting har hittills fungerat som det ska, men vi behöver pengarna så vi kan skaffa en mycket bättre dator så jag kan förstora och detaljera programmet mycket mer.

Kevin drack upp det sista av sitt kaffe, reste sig sen från bordet för att gå tillbaka till sitt rum och sätta igång med arbetet. Andreas satt kvar med sin för länge sen tomma kaffekopp djupt försjunken i sina egna tankar. Han hoppades och önskade så otroligt mycket att det nya mötet med Robertsson skulle gå bra och de äntligen skulle få sina pengar. Men han var lite nervös och det visste han att han var tvungen och få bort. Andreas den nervöse skulle aldrig kunna vinna en mäktig person som Robertsson förtroende. Nervositeten och osäkerheten var tvungen att försvinna, men hur? Han bestämde sig för att göra som sina båda bästa kompisar och sätta igång med arbetet, det brukade få honom att släppa alla andra tankar. Han reste sig från bordet och gick bort med koppen till diskbänken, ställde den i diskhon och satte på kranen för att skölja ur koppen. Han ställde den blöta koppen på diskstället och gick sedan till fönstret. Sedan vännerna hade kommit på iden med projektet och börjat arbeta på den så tyckte alla att det var smart att ha en kikare stående vid varje fönster för att eventuellt se om något händer. De visste risken med projektet och de visste även vilken katastrof det skulle bli om fel händer fick tag på det.

Andreas ställde sig vid fönstret och titta ut över gården, all denna vita snö hade helt begravt sandlådan som på sommaren brukade vara full av små lekande barn, en ensam gunga hängde tyst för sig själv och verkade sakna ljudet av glada barns skratt. Plötsligt uppfattade Andreas vakande öga ett svagt glimmer i ett fönster en bit bort. Han stirrade mot fönstret och tog sakta upp kikaren för att kunna se bättre.
– Helvete, utbrast han högt då han tittade mot fönstret och fick se en videokamera stå riktad rakt mot honom och en man som mötte hans kikarblick.
– Vad är det som händer?
Det var Kevin som hade kommit instörtande i rummet efter Andreas rop.
– Fan! Det är någon jävel som filmar oss från ett fönster längre bort.

Plötsligt hördes glas som gick sönder, de båda vännerna vände sig snabbt mot fönstret där två små hål nu hade uppenbarat sig. De vände sig snabbt och såg även två hål i köksväggen bakom sig.
– Ner! Skrek Andreas och slängde sig ner på marken.
Kevin var inte sen att följa honom och knappt hade de båda nuddat golvet förrän ett smatter hördes, glas gick sönder och det smällde i väggen.

– Vad är det som händer? Hördes ett dovt rop inifrån lägenheten.
– Kom inte hit Mikael! Svarade Andreas. Stanna där du är.
– Är du okej Kevin? Frågade Andreas snabbt.
– Ja, jag tror det i alla fall, svarade Kevin och kände snabbt på sin kropp med båda händerna.

Oväsendet hade avtagit. Andreas kröp sakta upp med skydd bakom en stol med kikaren i ett hårt grepp med sin högra hand. Kevin låg kvar på golvet med armarna över huvudet. Han tittade sakta fram över stolen, mot fönstret där videokameran hade funnits. I fönstret kunde han svagt tyda en man med en kulspruta som spanade mot Andreas håll.
– Shit, han står och siktar på oss med en jävla kulspruta, sa Andreas när han återigen hade lagt sig på golvet.
– Vad ska vi göra? Undrade Kevin.
– Jag fortsätter att titta medan du sakta kryper ut ur köket till Mikaels rum, ni packar ihop allting vi behöver, så kommer ja sen. Vi måste ta oss härifrån så snabbt som möjligt. Är du beredd?
– Ja svarade Kevin.

Andreas tog ett djupt andetag och tittade upp över stolen igen. Mannen i fönstret stod fortfarande på samma ställe, fortfarande siktande med sitt vapen mot Andreas håll, men det verkade inte som att han hade upptäckt att han var iakttagen.
– Okej, du kan börja röra dig sakta nu.
Kevin började sakta krypa mot dörröppningen, det tog tid men det verkade inte som mannen i fönstret hade upptäckt honom. Det låg glassplitter och delar av köksväggen överallt på golvet omkring vännerna. Kevin hade nu tagit sig ut ur rummet, och Andreas hörde hur han ställde sig upp och började springa så fort han var utom synhåll. Andreas tog ett nytt djupt andetag för att lugna ner sig, han kunde inte fatta att det var sant. Några hade filmat honom, hur länge vågade han inte ens fundera över. Men inte nog med det, när filmarna blev upptäckta hade de velat mörda Andreas. Ett nytt djupt andetag, och ett till, så ja nu darrade hans händer inte lika mycket. Sakta kröp han för tredje gången upp över stolen och spanade upp mot fönstret. Men till hans förvåning så var mannen borta, allt han kunde se inifrån det rummet var mörker. Han blev orolig nu, vart hade mannen tagit vägen? Hade han bytt position, satt han och titta på Andreas nu och bara väntade på ett bra läge att skjuta? Han tog sig återigen ner på golvet. Han hörde springande och rotande inifrån lägenheten. Bra, tänkte han, vi måste komma härifrån så fort som möjligt.

Andreas hade nu legat på golvet i snart fem minuter, han hade inte hört något utifrån, så han bestämde sig för att det var dags att ta sig en ny titt. Sakta, sakta så kikade han upp över stolen igen mot fönstret. Återigen så kunde han inte urskilja något annat än ett stort svart mörker inifrån. Han vände blicken neråt och till hans stora fasa såg han tre svartklädda män komma ut genom porten, han kunde även skymta en pistol i en av männens hand. Nu var det snabba ryck som gällde, snabbt hasade han ut ur köket vilket kostade honom stora rivsår på knäna och armbågarna från allt krossat glas som hade lagt sig som ett vasst skynke över köksgolvet efter skjutandet. Han reste sig och rusade mot Mikaels rum. Kevin drog just igen dragkedjan på två stora bagar som var fullproppade med saker.

– Vi måste sticka nu! Har ni tagit med er allt inom projektet?
– Ja, svarade Kevin och lyfte upp båda bagarna.
Mikael kom från skafferiet med en annan bag full med mat.
– Vi kan inte ta dörren ut, de är på väg hit, sa Andreas snabbt. Vi tar fönstret från det här rummet, förhoppningsvis ser de oss inte och då får vi försprång medan de letar igenom huset.
De hörde ett aggressivt ryckande i dörren.
– Ja, vi sticker nu, sa Mikael och skyndade sig iväg och öppnade fönstret.
Snabbt hoppade han ut från det och sedan var det Kevins tur. Andreas var sist och skickade ner alla tre väskorna till Mikael och Kevin innan han själv hoppade ut genom fönstret, samtidigt som han hörde dörren ge vika inifrån. De tre vännerna började springa för fullt i snön mot Stabby skogen för där gissade de att de kunde gömma sig för en stund, precis som Andreas hade trott tidigare idag då han trodde han var förföljd av mannen med luvan.

Efter de hade sprungit en stund tittade Andreas över axeln och till hans stora glädje och lättnad så var det ingen som hade förföljt de. Han kunde även höra polissyrener svagt och förstod att någon av grannarna måste ha rapporterat om skottlossningen. Det var bra, för det betydde att männen inte hade tid att söka igenom lägenheten länge ifall de var så att vännerna hade missat någon ritning eller anteckning om projektet och troligen också att det var tvungna att åka långt därifrån och inte riktigt vågade stanna och ta upp jakten efter dem.

De sprang upp i skogen och efter ett tag kunde de hitta fyra stora snöbetäckta buskar som tillsammans bildade som en liten koja, alla tre kröp in under dessa buskar och satt där inne med buskarnas vita grenar som ett tak helt dold för omgivningen. Det började bli mörkt ute och ingen som gick förbi skulle kunna se en skymt av de tre vännerna från deras gömställe.

– Vad gör vi nu? Viskade Mikael lågt.
– Fick ni med er allt om projektet, svarade Andreas lika lågt.
– Ja, jag tror i alla fall det, svarade Kevin. Men är inte 100 % säker var rätt stressad.
– Vi måste kolla det nu, annars måste vi tillbaka och hämta de, vi får inte lämna några ledtrådar kvar.
– Okej, sa Mikael. Men vad gör vi sen? Vart tar vi vägen?
– Det har jag ett väldigt bra svar på, svarade en röst utanför ”kojan”.