|
|
I min vildaste fantasi slår jag alltid sönder vattenpölarna. För jag vet att någonstans därunder, finns en flickunge som aldrig fick vara barn länge nog.
Gråtande barn
Och vi säger att vi gråter,
som små barn.
Men barn gråter inte.
De andas en ångest,
som vi aldrig mer får komma nära.
Kanske saknar vi den.
Fri vers
av
Gärdsmyg
Läst 456 gånger
och
applåderad av 16 personer
Publicerad 2011-09-17 22:09
|
|
|
AgnesP
Så berörande. Om det svåra att vara barn och ändå inte.
2011-10-22
|
|
|
|
Burn
Ingressen är i sig en dikt, i sig själv en traumatiserande verkan, som löper vidare genom texten, som bygger upp den och ger bilden som läggs fram en smärta som jag som läsare kan tänka mig fräter vidare genom åren, alltid där, alltid återkommande, på ett eller annat sätt.
Du samspelar med dina ingresser som få andra gör, det finns trådar mellan dem och texten som kan göra så ont, som kan skära så djupt. De är som bottnar att känna drunknandet i, iaf har jag känt så en del gånger.
Det du skriver här är det mest psykologiskt avskalade jag läst av dig. En renhet gentemot smärtan, ett stilla gående mot den, ett frambärande av den som bara är just det. Och sånt skär, sånt tar, när man kan ana och tolka in ren, oförfalskad förtvivlan i den bild som ges.
Jag har som sagt aldrig sett något liknande av dig. Du tar här, som jag ser det, ett steg mot det personliga betraktandet, mot den värld som det inre tyvärr kan vara tvungen att få bära på. Och jag tycker om det väldigt mycket, det är ett sort skrivande som jag själv är oerhört intresserad av att undersöka.
Ingressen ger en hjärtskärande bild, den är faktiskt helt suverän, oerhört visuell och jag fastnar vid den. Sönderslagandet av vattenpölen - där jag tänker mig att diktjaget ser sitt eget ansikte och slår mot den bilden för att nå igenom, för att nå något, för att nå barnet, för att nå sig själv - och barnet som inte fick vara barn länge nog gör ont att läsa, för där är du inne på något oerhört svårt och enormt påverkande.
Med meningen "De andas en ångest" läser jag in hur det kopplas ett hårt grepp om det lilla barnets liv, om dess kärna, om dess äkta jag, om hur det inte har någonstans att ta vägen, om hur ångesten så starkt genomsyrar tillvaron att tårarna slutar komma.
Det här är sånt jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om, det är otroligt intressant, och jag tycker verkligen denna text. Du går rakt in i det enormt svåra. Och jag är inte förvånad, jag vet ju hur bra du är på att tangera det riktigt smärtsamma, det riktigt mörka. Denna gång skriver du ut det så rent, du går så rakt mot källan, så rakt in mot det som bryter sönder ett barn.
Jag vet tyngden i ditt skrivande, i dina texter, och därför är det så otroligt roligt att läsa detta. Ett rejält kliv i utvecklingen.
2011-09-20
|
|
|
|
Kim Alexis
Som alltid fantastiskt i sin enkelhet.
2011-09-19
|
|
|
Nästa text
Föregående
Gärdsmyg
|
