Några dagar före jul kom min syster Leena efter mig. När vi packade ihop mina tillhörigheter upptäckte vi att nästan alla mina kläder var för små. Det var helt uppenbart att ingen hade brytt sig om mina behov på länge. Jag fick resa i ett par skidbyxor och med pjäxor på fötterna. Jackan var alldeles för liten, ärmarna slutade strax under armbågen och skärpet satt under bröstet.

Tanterna hade nog varit generösa med pengar, för Leena och jag övernattade i Stockholm på anrika Hotell Reisen, som fortfarande ligger på samma plats nere vid Skeppsbron varifrån Finlandsbåtarna for.

I Stockholm fick jag en ny kappa, en duffel som var lodengrön och hade stora träknappar. Efter det har jag alltid haft en duffel i min garderob. Mamma sydde flera stycken och senast i somras köpte jag en i Finland.

Jag drack min första Coca-cola. Året var 1952 och Coca-cola hade precis kommit till Sverige. Den fanns i små glasflaskor som man stack ett sugrör i. Jag var inte så imponerad, men Leena tyckte det var stort.

Vi gick på julmarknad i Gamla stan. Det var samma små röda kiosker med tomtar som i dag. Där fick jag mitt livs första heliumballong. Den knöt jag fast i sänglampan ovanför sängen. På morgonen hade heliumgasen gått ur den, så den låg och kittlade mitt ansikte när jag vaknade.

Så var det dags att gå ombord på båten. Den var överfull eftersom det var två dagar före jul och vi hade inte fått några hyttplatser. Men vi hade tur. Leena kände en styrman ombord och eftersom han skulle vara i tjänst hela natten, fick vi sova i hans hytt.

Följande dag åkte vi buss från Åbo till Björneborg. Det tog några timmar och jag blev åksjuk och kräktes i en påse. När vi kom till Björneborg skulle vi åka en bit med lokalbussen och då minns jag att jag klagade lite.

Till slut klev vi av med vårt pick och pack utanför ett litet hus. Det var rått och kallt, ingen snö på marken, allt var grått och träden var alldeles kala. Jag tyckte allt var fult.

En kvinna med svart hår och förkläde på sig kom springande ut ur huset. Hon sprang lite framåtböjd, flaxade med armarna och ropade något jag inte förstod. Min trötta hjärna spelade mig ett spratt. “Hjälp, det är en stor höna”, tänkte jag.
Det var min mamma, ’äiti’.

Lite senare på eftermiddagen steg en man in genom köksdörren. Jag gick mot honom och utan att böja sig ner tryckte han mig mot sin runda mage och skrattade. Hans rock var sträv och min näsa hamnade precis på en knapp. Han luktade svagt av cellulosafabriken han arbetade på.
Det var min pappa, ’isä’.

Det var den 23 december 1952. Jag var hemma igen. Efter sex och ett halvt år.