- Skit på dig!
Jag stirrade på honom där han stod framför mig, flinande som en idiot. Kanske var han en och ville berätta det för mig så lättfattligt som möjligt. Omöjligt för mig att missa. Jag såg ut över torget. Det var en helt vanlig torgdag i vår lilla köping. Torget är beläget vid vattnet och det är ständigt fullt av fåglar av skiftande slag här. Måsars skrik, försäljare vars högjudda röster försöker locka oss lördagsflanerare och andra att köpa frukter, grönsaker, blommor och annat smått och gott.
- Skit på dig!
Jag hade vänt bort blicken för en stund och hörde visserligen hans röst uttala de där orden. Men jag kan inte säga att jag hade sett honom säga dem. Jag tyckte det var något provocerande i hela hans uppenbarelse. Inte bara i orden, utan även i blicken, som triumferande. Sättet att stå bredbent bara några meter ifrån. Som blockerade jag på något sätt hans väg. Jag svarade inte utan tittade bara på honom. Men så flackade min blick iväg igen, lockad av något i periferin.
- Skit på dig!
Han kanske var utvecklingsstörd eller något sådant. Kvar stod han och stirrade flinande på mig. Eller gjorde han verkligen det? Vandrade inte blicken iväg från mitt ansikte och begav sig på upptäcktsfärd över min kropp? Jag tänkte inte stå här och bli förolämpad av en jävla typ. Handikappad eller inte. Han såg ut att tigga spö.
- Du, Tore?
Rösten kom nu bakifrån och litet från sidan. Jag vände mig om och såg Peder stå där bredvid sin syster Beatrice. Som jag väntat på henne. Det störde mig litet att Peder följt med henne till torget. Men han skulle väl handla förstås. Själva skulle vi iväg båda två tillsammans och dagen skulle vara räddad. Jag hörde mig själv svara ett frånvarande 'ja?' medan jag snurrade på klacken.
- Du har måsskit på axeln. Här, torka av skinnjackan. Det är inte konst du har fått i present från himlen.
Jag förstod med ens att det inte alls var för att förolämpa mig som gossen stått där och levererat replik. Men när jag inte fattade genast så hade hans leende blivit ett till ett slags hånfullt flin i mina ögon. Jag började skratta vilket fick mina vänner att skratta de med. Vi visste kanske inte riktigt vad vi stod där och skrattade åt. Men det var befriande, som om en fördämning av missförstånd plötsligt brustit. Jag var glad igen och gladdes åt dagen samt vad som komma skulle, vad dagen sedan än kunde ha som att bjuda.