vem visste att jag skulle finna

små vindlande stigar
till andras själar

vi är så hårda utanpå
allt är mätbart
det första som möter betraktaren är inte det inre

om vi kunde kasta bort
det ytliga blanka fina
visa upp våra såriga inre
låta kärleken vi har inom oss glöda
likt ett inre värmeljus
våga vara sköra
i all hets

det finns så många vänner att finna
ibland känns det som jag famlar i mörker
när jag är ute i verklighetens karga strålkastarljus

men när skymningen faller
glimmar orden ni skriver
likt dolda diamanter

och gör min resa genom livets snåriga mörker
ljus lustfylld och angenäm