Om jag vill skriva, om jag vill, får jag göra det, även om det inte finns något att säga, om det inte finns någon anledning, mening? Det är sak samma, samma sak. Som med dig. – Fast varför ska det alltid handla om dig? Varför ska alla kopplingar gå via dina ögon, dina händer, dina miljoner hårstrån som är överallt, du fäller hår i min hjärna, kopplar ett hårnät mellan synapserna så jag inte kan komma undan, du har fångat min hjärnsubstans och jag kommer ingen vart utom i cirklar: du som leder till dig som leder till allt, allt jag kan tänka på som är ekvivalent med dig. Det får vara nog nu, låt mig skriva om tomaterna istället. Tomater, som luktar sol, som smakar jord, som smakar sol och luktar jord. Eller isbanan, som snirklar över sjöarna, under broarna, genom snöarna. Jag är ledsen men det finns inga röda trådar, det är något man får leva med. Eller utan. Inga röda, inga blå, inga gröna, det är en blandning, en regnbåge, en solstorm. När jag blundar går det runt och när jag känner efter är det mörkt. Jag ser blodstänk och krossade rutor, jag hör inte vad de säger, jag försöker tänka logiskt, ärligt talat, men det är bortkastad tid. Det spelar ingen roll. Jag vandrar över ängarna, jag håller något i handen, det är en stav, en vandringsstav. Det är logiskt. Korna betar i skymningen för dom har inte gått in än, dom bestämmer själva, dom vet att dom kan gå in och det räcker, jag sjunger, jag är andfådd, jag fryser om händerna men svettas om hjärtat. Jag önskar. Mycket. Men nu är det slut. Det finns inget mer och klockan är mycket. Jag lägger mig i gräset och väntar på dimman.