Vatten, vatten, friheten med vatten. Känslan när jag kliver ner i vattnet och känner huden förvandlas från torr och hård till len och våt. Våt våt våt. Ordet har en negativ klang. Att en kvinna blir kåt, det kan hon inte bli. Men jag blir inte kåt när jag kliver ner i vattnet. Jag blir våt som i blöt.

Jag doppar mig och låter det tiogradiga vattnet kyla ner min kropp. Kläderna ligger i en hög på stranden. Under det stora trädet ligger dom, det är alltid samma ställe. Jag simmar ut tills musklerna värker. Det finns en tillfredsställelse i att göra tills det gör ont och sen känna smärtan vrida sig i kroppen. Långa armtag, lugna bentag. Vattnet är min frihet och mitt lugn. Här försvinner allt som inte hör lyckan till. Stranden är tom. Det brukar vara så så här års. På sommaren får jag sällskap men när Augusti övergår i September försvinner de flesta, i Oktober är det bara jag kvar. Långsamma rörelser. Andas, känn friheten. När det börjar skymma tar jag på mig kläderna och börjar vandra genom staden. Jag känner sanden i jackfickorna, hur dom små kornen silar sig fast under naglarna. Illamående när jag tar mig igenom folkmassan. Jag krymper. But they don’t understand, people nerver do. Nästa dag är jag tillbaka. Alltid tillbaka till stranden. Alltid samma ställe. Kläder av. Ner i vattnet. På hemvägen tittar jag upp för en sekund. Jag ser ett par djupa ögon, känner rädsla och tittar ner igen. Släpande skor mot grusad mark. En isande känsla for genom kroppen. Ögonen. Något hände. Ögonen.

När den mörka kvällen blivit klar morgon tar jag mig ut i staden. Gatstenarna är hala efter frosten. Små kristaller har bildats där människor ännu inte satt sina avtryck. Jag lägger mig på bryggan vid bron. Sträcker på mig och bildar mönster med hela kroppen. Känner kylan i nacken, hur den 
omfamnar och tar mig ner på jorden. Sen låter jag själen flyga iväg mellan vattenbrus och trafikdån.

Jag sätter mig i skräddarställning och väljer att utmana mig själv. Idag ska jag sitta vänd mot folkmassan som passerar och inte mot vattnet. Jag ska se deras blickar och låta de sätta djupa sår. Det är inte ett sätt att må bättre det är rent självskadebeteende.

Varje kväll efter timmar i vattnet möter jag samma par ögon. Dom har satt sig djupt i mig. Men det är något som är fel. Det finns en inre strid mellan olika känslor i min kropp. Jag har börjat vända upp huvudet från marken. Börjat leta efter henne, hon, det vackra, det mystiska. Känslan är så främmande.

Jag tar mig till centralen. Sätter mig på en av dom långa bänkarna i vänthallen. Känner hur varje planka på bänken sätter djupa spår i mina lår och rygg. Hur varje fiber i trät försöker tränga igenom min kropp. Känner paniken när människorna blir fler och fler. Avståndet mellan den som sitter närmast blir allt kortare. Jag vill fly, fly från allt. Men jag sitter kvar för att känna smärtan sprida sig i kroppen.

Tillbaka till vattnet. Jag börjar förlora mig själv. Isande kallt. Jag dyker djupt ner i vattnet. När trycket på bröstet blir för stort fortsätter jag. Slutar när kroppen säger stopp och jag flyter sakta upp genom det förorenade vattnet. Något är fel något måste bort. Jag river med mina vassa naglar på armarna. I paniken blev tanken bokstavlig och jag försöker riva bort min egen hud. Men jag slutar när jag ser att hon tittar på mig. Hennes ögon är fulla av oro och jag inser att mina armar är fulla av blod. Jag dyker åter ner i vattnet. Vill försvinna. Armarna svider. När jag kommer upp igen är hon
 borta.

Det var något som hände något som var fel. Något som blev varmt inombords, känslan var främmande. Jag vill le mot någon annan än mig själv. Jag vill le mot henne. Men jag vill också slå henne medvetslös och springa från platsen. Se hur blodet rinner ner för hennes ansikte. Jag vill inte mer.

Jag vill att det ska vara som förut. När jag simmade runt i vattnet och lät mig då och då nästan dränkas av vågorna. Inte bokstavligt. Vågorna är inte speciellt stora här. Men jag ville försvinna in mig själv och aldrig vakna. Nu är det något som stör. Hon finns där. Hennes djupa ögon och perfekt formade läppar. Hennes sätt att se på mig. Jag blir varm i kroppen. En känsla så främmande att jag inte kan hantera den.

Jag går åter genom staden. Långsamma steg, glider nästan på stadens hala gator. Jag blundar och gör stora rörelser med armarna. Andas, känner den friska luften rensa lungorna. Känner friheten. Rörelserna blir större och större, tillslut dansar jag nästan. Öppnar ögonen, deras blickar blir som spikar genom kroppen. Gömmer mig. Springer. Springer så fort att ramlar ihop. Mitt bland alla. Mitt bland allt. Mitt bland Stockholm och dom höga husen.

Jag vill att hon ska rädda mig. Rädda mig från min oroliga kropp. Det är hennes fel men det är också bara hon som kan ta mig här ifrån. Från mörkret och något människor brukar kalla för livet. Det där stora skrämmande som alltid är runt oss. Det som vi lika medvetet som omedvetet ständigt befinner oss i. Det som vissa väljer att avsluta, andra att lida igenom, sen finns det dom som faktiskt tycker om det. Jag vill hamna i den sista kategorin men är inte där än.

Nu börjar vinter övergå i vår och jag känner att jag faktiskt kan uppskatta fåglarnas sång. Under vintern försvann jag, vart vet jag inte men jag var inte där jag brukar. Det var något som hände, något annorlunda. Jag försöker inte längre att rymma. Sen börjar vattnet blir varmare. Vilket är skönt då jag inte längre strävar efter smärtan i kylan. Hon med ögonen. Det var hennes blick som gjorde mig varm.

Du, jag är ingen kvinna, jag är luften du andas och tankarna du tänker.