Som jag har skrivit brev i mitt liv. Hur jag känt och tänkt.
Förklarat och försvarat, förlåtit och gråtit.
Funderar på om jag inte ska bestämma mig för att detta ska bli
mitt sista brev till någon som i alla fall inte lyssnar.
Ett sista brev i hopp om att någon ska förstå. Du
Jag skämdes.
För dig.
Som jag älskar.
Som inte hade vett att skämmas själv. För det var bort drucket.
Vettet.
Vi är inga barn, vi är vuxna. Med ansvar för varandra. Var finns
det?
Vad finns det bortom att skämmas för någon annan?
Förakt.
Vill du dit?
Vill du ha mig dit, jag vill inte det.
Jag vill älska dig.
JAG VILL ÄLSKA DIG!
Jag är vuxen, jag kan klara mig oavsett vad som händer, jag kan
klara alla sorger.
Tårar torkar, jag kan många saker.
Kärlek behöver tillit. Den måste gödas. Vårdas. Ömt.
Jag dömer inte dig, du har ett val att göra.
För dig själv inte för min skull.
Ord som varför och hur du tänkte är förfluten tid. Nu är det du
för dig och vad du gör för val med ditt liv.
Jag gråter för att det gör ont att känna på om du vill välja att ha det
så här, att välja din kompis med ölen då du förra veckan dömde honom.
Jag gråter för att jag är rädd att förlora det vi har som är så unikt.
Jag gråter för att jag vill att vi separera om du vill fortsätta
dricka på detta sätt.
Gråter över att du väljer att köra bil påverkad av alkohol.
Att du skattade åt mig med din kompis åt mina kärringfasoner
när jag tog bilnyckeln.
Att jag kanske förlorar igen. Jag gråter för mig själv, helt jävla
egoistiskt tycker jag synd om mig själv som lät mig älska igen. För
att du kanske väljer det mest smärtsamma. Att du väljer bort mig.
Tårar torkar, själen läker, jag kan många saker.
Du försvara dig, trostar. Lägger över på mig.
Ansvar.
Blir jag den gnälliga tanten där hemma som är otacksam, inte
har vett att uppskatta dig?
Tar jag för given den hjälp du ger?
Min lycka är din, din lycka är min. Och gråten är min när du gråter.

Så många ord....
Till vilken nytta?
Nu tystnar jag.

Nu lägger jag över på dig, ditt ansvar.

Din älskade ....