|
|
Till dig, du som formar min tanke med din frånvaro. Du är saknad.
Själafönster
Jag odlade drömmar bland nattvackra ekar,
där dimmorna följer dit skuggorna gå,
sagor om gryningens brinnande lekar,
rostvarma färger, i lövprydd berså.
Drömmar om sångerna gjutna ur sten,
födda i granarnas sprickande bark,
om älvor som dansar, i ljudande sken,
flygande fötter, på främmande mark.
Drömmar om sammetsmjukt svart poesi,
från läppar som omstöper ord till musik,
smeker och tämjer ett tomt raseri,
som krälar i lågors förvridna rytmik.
Från tjärnen hörs toner av mildfärgat moll,
ty skogstrubaduren har dukat sitt bord,
med sagor om jättar och mossklädda troll,
de ropande spåren, av levande ord,
begravda i jord
är inte mina att följa.
Orden som flockas i mig är till er,
två själafönster som lockar och ser,
så mycket mer,
än jag någonsin hade att dölja.
Fri vers
av
Gärdsmyg
Läst 746 gånger
och
applåderad av 17 personer
Publicerad 2011-11-22 17:21
|
|
|
Marianne Räf
Suggestivt och vackert.
Med sköna rim, - lite
grann som en psalm.
2013-01-29
|
|
|
|
Burn
Skrivandes kommentaren kvällen före nyårsfestandet så slår det mig en likhet som gäller din dikt; innehållet i din dikt är lika kompakt format som innehållet i en enorm raket och att ta in allt det är som att bevittna ett rent fyrverkeri. Och efter att ha läst denna dikt ett antal gånger sedan den las ut så är det ett ord som står fram mer och mer för mig och det ordet är - liv.
Nu kan jag som sagt lägga in avsevärt mer i denna dikt än bara de ord som står där vilket, som jag också nämnde, har gett mig angenäma bryderier då djupet och bredden i det jag ser och tolkar har ökat avsevärt. Allt detta sammantaget gör att jag aldrig läst något av dig som utstrålat så mycket liv. Det är dels vad jag ser i texten och det är dels vad jag ser hos dig. Liv. Någon som är så fylld av det, som har så mycket att ta av det i sig själv. Så som jag sett det så har liv alltid funnits väldigt starkt i dina diker och så även i de mest mörka av framställningar då du alltid haft en enastående förmåga att så friktionslöst förena riktningar, bilder och associationer till synteser som känns som de mest naturliga och självklara av helheter. Liv finns alltid - så som jag uppfattar det - i dina texter, och väldigt starkt så, men aldrig har jag märkt av det som i denna dikt.
Det känns som att varje stycke är ett koncentrat i sig själv, som att varje strof är så laddad av exakt lindade vävar och slingor av liv genom de fullständigt sprakande bilder du ger på precis varenda rad. Allt detta förstärks enormt genom rimmen. Jag är normalt inte mycket för rim men det beror allt oftast på att jag tycker att många verkar förlita sig mer på rimeffekten än på att få till det innehållsmässiga. Men du har så så kolossalt mycket innehåll där, det fullständigt flödar över, det känns det som det spränger ut. Och spränger, ja, det det tycker jag passar in som beskrivning då jag upplever ett nästan aggressivt vårknoppande av liv här, hur det liksom tar sats och helt enkelt slår, spränger, sig ut, det liv som bara strömmar fram. För jäklar vad det sjuder av liv här! Bara på första raden finns ett uttryck som jag tycker riktigt mycket om: nattvackra ekar. Faktum är att jag tycker så mycket om det att jag fastnade lite där och hade svårt att gå vidare. Jag kan se och föreställa mig så mycket till de orden, det blir mer än en bild, det blir ett varande, tillsammans något, i en stor, stor rymd av den värld som de ekarna står som centrum i. Och just adjektivet nattvackra, det är som att det talar om att de här ekarna är så mycket mer.
"sagor om gryningens brinnade lekar". Åh, det gillar jag, speciellt som det följs av "i rostvarma färger, i lövprydd berså." Och jag tycker otroligt mycket om hur stor del naturen tar i denna dikt, för i nästa stycke har vi "gjutna i sten" och "granarnans sprickande bark" som leder mot den helt underbara meningen "om älvor som dansar, i ljudande sken, flygande fötter, på främmande mark." Vilken närhet till naturen som finns i denna dikt, till det mest grundläggande av allt, till det vi är, till det vi kommer ifrån, till det vi tillhör. Och hela det fjärde stycket är så ljuvligt att jag bara läser det om och om igen, och det jag inte undgå att känna en utökad värld som du förmedlar i och med "sagor om jättar och mossklädda troll". Kanske har jag fel men jag tycker mig ta emot något mer gränslöst nu än i tidigare texter. Det fanns redan i första stycket med "sagor om grynningens brinnande lekar" och jag tycker det fullbordas med "mossklädda troll", ett uttryck jag också stannar till vid. Som sagt, jag kan ha helt fel, men jag tycker mig se att du sträcker ut mer här, faktiskt mer än du gjort i någon dikt jag läst av dig då den bild du förmedlar är som att se naturen, livet självt och allt som är både inom och bortom dess gränser stråla ut i rent Liv. Sagorna tar det vidare, långt vidare, det lyfter det till helt andra nivåer, det överskrider, det förlänger - och jättarna och trollen busar!
Just det, "Från tjärnen"...det är något med tjärnar, tycker jag, och när ett stycke startar med såna ord så sätter det an en ton, en stämning, som inte kunde varit bättre. Det är som att känna av delar av sitt ursprung, från långt innan man fanns. Och åter, hur du så starkt införlivar innehållet och mig som läsare i naturen, det är något jag verkligen tycker om, bara det känner jag in mycket på. Det blir en grundning som inget annat kan ge, det blir något att ta sats ifrån, något att vila i. Det blir en grundton.
Och apropå det, i det tredje stycket anas ett förtäckt morrande, en underton av långt återhållen vrede, ett kraftutslag av blixtrande ögon. Men du är alltid flerdimensionell vilket märks på ett underbart sätt i första radens "sammetsmjuk svart poesi", och när man till det lägger tredje radens "smeker och tämjer ett tomt raseri" så får men precis det där gränslösa och komplexa skeendet som du verkar ha ovanligt stor känslighet för. Det är ett starkt stycke, detta, och det är fascinerande att se raseri och aggression skjuta så kraftigt i höjden följt av inget - förutom mjukhet och närhet, som i styrka är precis lika stora. För i dina texter kan jag många gånger läsa in enormt raseri - och lika kraftfull mjukhet. Det är som två stora entiteter, två stora poler, och medan många kan skriva om än det ena och än det andra under olika tider och i olika texter så kan du alltid ha dem och förmedla totalt sida vid sida. Och det är, förutom att vara väldigt öppnande för det sinne och den hjärna som läser, oerhört vackert att se.
När jag tänker på hur mycket av liv som jag sett i dig personligen, i dina "vanliga" ord, och sedan läser denna dikt, så slår det mig hur makalöst mycket liv du måste ha i dig. Det finns låsningar för det livet, det kan man i alla fall skymta fram i delar av texterna men det finns också en livsglädje som är av mycket stora mått. Det är inte bara dina texter som sjuder av liv - hela du gör det. Och det visas så tydligt i dina dikter. Den här dikten är ett lysande exempel på det, den är verkligen en av mina favoritdikter av dig för jag har aldrig läst något av dig som jag upplevt som så koncentrerat av liv. De bundna styckena betonar just det, det är som att de jämna fyra raderna i stroferna tillsammans med rimuppbyggnaden konsoliderar såväl som markerar att här handlar det om livskraft i sin yttersta form.
Det enda jag har att anmärka på är något som jag är rätt känslig för (som du ju märkt tidigare!) och det är radavstånd. Det jag tänker på är avståndet mellan tredje och fjärde stycket. Jag kan givetvis förstå varför det är större avstånd där då fjärde stycket inte är fyraradigt utan treradigt plus att det har en fortsättning i de tre rader som följer. Men men tanke på fjärde styckets underbara naturbeskrivning så känns det innehållsmässigt så förbundet till de tre första styckena, det känns som en rak fortsättning på dem, i alla fall som jag ser det, så jag hade helst sett samma radavstånd där, för med det längre avståndet så upplever jag ett litet hack i kontinuiteten och läsningen, som att det skapats ett avstånd mellan något som hör helt ihop. Men åter, utifrån hur fjärde stycket ser ut så förstår jag att du vill särskilja det från de tre första. Det är lite dubbelt sånt där, hur man ska göra.
En sista sak; "begravda i jord", gillar den formuleringen och den skapar reflektion till raden ovanför.
Ska nog sluta här. Med min sista kommentar för 2011, inne på det just påbörjade sista dygnet. Och vilken dikt du har som den sista för detta år! Kraft, mjukhet, raseri och liv. Vilken kombination.
Mycket, mycket vacker, du.
2011-12-31
|
|
|
|
ej medlem längre
Ja! Fina taktfasta verser :)
2011-12-01
|
|
|
|
Ravn Hansen
Ida, en dag vill jag ha hyllor av böcker, enbart bestående av din poesi.
2011-11-26
|
|
|
Nästa text
Föregående
Gärdsmyg
|
