Nu är det ett år sedan.
Vi återmöttes på Berget. I Kyrkan. Där vi alla året innan tagit slutligt farväl av den lilla. Det var min dotter, storasyster, morfar själv och lillasysters hela Dagis. Barn, fröknar. Alla.
Det stormade, regnade och vädret tryckte sig skarpt mot den mäktiga kyrkans fasad.

"Nu släpper vi dom!" ropte fröknarna till barnen senare, när vi efter den stilla stunden i kyrkosalen hukande stod ute i det fria. Och barnen släppte sina ballonger, röda, hjärtformade. Femton var dom. Och vi såg alla församlade hur dessa barnhälsningar virvlade iväg med vindarna.
"Det är flickans kraft, som driver dom", tänkte morfar, höll storasyster i hand.

Fröknarna frågade barnen:
"Vad säger vi nu till Iris?"
Barnen ropade:
"Varsågod - vi älskar dig!" och överröstade däri nästan stormen.

Så tågade vi alla till graven, som låg tjugo minuter bort, och tillsammans sjöng vi där den lillas älsklingssång, "Bockarna Bruse".

Sen gick vi hem igen.