I vilken verklighet lever du?, frågade min spegelbild.
Ser du livet omkring dig?
De tiggande männen på Drottninggatans smutsiga stenplattor?
Det konstanta surret av mobiltelefoner, maskiner, TV-apparater
och kontorets datorer? Hör du det?
Såg du det rasistiska klottret på husväggen, där någon tar sig friheten att hata en annan levande varelse bara för att de är annorlunda på utsidan?
Läste du i tidningen om den brutala våldtäkten?
Om politikens senaste skandal?
Om svältkatastrofen där på andra sidan jorden?
Vet du egentligen någonting alls om vad som pågår omkring dig?

Min spegelbild, kritiskt naken och blek i taklampans ljus, denna mörka novembermorgon.
En ofrånkomlig överväldigande känsla av skuld, fångat i glas och i reflektionen av mina gröna ögon.
En känsla av skuld, som en kvävande grå filt kring mitt naiva hjärta, kramar hårt.
Ser du verkligen världen omkring dig som den är?, frågade hon, den välbekanta främlingen i spegeln.

Nej, det gör jag inte, svarade jag tyst, och vek undan blicken.
Men jag ser att morgonen gryr utanför och att mörkret, trots allt, viker undan.
Jag ser tacksamheten i min medresenärs ögon när jag, ursäktande, påpekar att hennes halsduk trillat till golvet mellan oss.
Jag ser spädbarnet som jollrande ler mot världen, i barnvagnen där på Drottninggatan,
och jag ser, naivt eller ej, att det, mellan alla tidningens dramatiska rubriker, finns ett frö av hopp och av mänsklig godhet.
Jag väljer att se det fröet som min verklighet idag!, säger jag och släcker taklampan.

I morgon, då ska jag se tiggarna, höra surret, läsa tidningen och förfäras över några få människors hat i det stora havet av mänsklig värme och kärlek.