äntligen är hon här
som frostpusten på vindrutor


vardagsbilistens hutter
kollektivresenärens mutter
allt skapar en egen melodi
för vi älskar att klaga


ändå förundras jag av snöflingors vilsamma drösande
plogbilens ettriga ösande
över ljuset som vänder åter
och över allt
som tystare låter

och om klagovisan övrigt går i moll
så är den alltid i dur
när förskolebarn i pulkabacken tar en tur