Nobelmiddagsglans. Fanor. Trumpetfanfarer. Högtidstal av Lauriates i frack. Damer i frasande kreationer och uppsatt hår. Musik och mat. Konung, prins och princessor. Tomtebloss och glass.
Allt till firande av vetenskap och litteratur.
Men intet till hjälp åt Världen och åt folk.

"Det kan ju inte leda nå'n vart", sa min hustru förtrytsamt om årets Nobelpris i fysik, när vi något diskuterade saken. Hon halvlåg i sin soffa och lät den bok hon läste sjunka ner mot bröstet.
"Att det mesta av Universum skulle bestå av materia, som är svart, som vi inte märker, som vi inte ser och som absolut inte betyder något i vardagen. Sådant leder ingen vart. Det är inte den kunskapen som räddar mänskligheten.
Därtill fordras känsla och inte fysik".
Sade hon, lyfte upp sin bok och fortsatte sitt läsande.

Och utanför vårt hus rasar en storm med vatten, som vräks mot fönstren. Det sprängs bomber. Luciatågen stretar i motvind. Ungdomar vantrivs i en oinspirerande skola. Politiker vrider och vänder på de pengar, som Marknaden vill leka med och oförtrutet handlas onödvändigheternas klappar. Vi reser som galningar kors och tvärs över Jorden. Uteliggarna bli fler och inne på äldreboenden väger man blöjor.

"Nej", svarar jag, "du har förstås rätt. Som vanligt. Det är känslan som saknas bland de som styr. Känslan för feeling. Känslan för människor. Okänslan kväver oss".